Hey Bulldog - en lite borttappad Beatleslåt

Inför sin resa till Indien 1968 hade The Beatles spelat in Paul McCartneys Lady Madonna och George Harrisons The Inner Light. Tanken var att de skulle kunna släppas medans bandet var i Indien så att publiken inte skulle glömma bort dem. Den fortsatta tanken var att det skulle spelas in en video till låten Lady Madonna. Vid den här punkten hade de fyra tröttnat på att åka runt och spela sina nya låtar i alla tv-program - de hade ju också slutat turnera två år tidigare - och hade istället gjort till vana att bara spela in en kort film och låta den åka på turné istället. Videon skulle föreställa dem i studion när de spelade in låten.

Till den här inspelningen i februari dök John Lennon upp med ett litet riff snott från Lee Dorseys (1924-1986) låt Get Out Of My Life Woman, han är också känd för Working In A Coalmine, och ett nästan färdigt utkast till en text. McCartney renskrev den och gjorde några ändringar, dessutom bidrog han med en väldigt idérik basgång. Man hör att texten skrevs utan större tanke, men om den är nonsens så är den i alla fall underhållande nonsens. Sedan började bandet, med kamerorna rullande i studion, spela in den nya låten. I likhet med Lady Madonna bygger Hey Bulldog på bluesharmonier, även om den onekligen är lite rufsigare i håret.

Om riffet i Dorseys version spelas på piano och är en integrerad del av arrangemanget lyfts det i Harrisons fuzzade version fram som motor och Lennons passionerade sång lyckas hålla jämna steg. Hans uppenbara glädje kan också ha berott på att det här vara första gången Yoko Ono närvarande i studion. Vi vet inte om de andra reflekterade över den saken, men i framtiden skulle det bli ett orosmoment.

Nästan allt The Beatles gav ut blev etta på alla möjliga och omöjliga listor. I deras fall är det därför svårt att prata i termer som borttappade mästerverk, men egentligen är det förstås något alla stora band ska ha.

Hey Bulldog smögs ut på soundtracket till filmen Yellow Submarine i januari 1969. Filmen hade haft premiär sommaren året innan och det säger väl något om bandets bristande engagemang i både filmen och dess soundtrack. Det som på vinylspråk kallas a-sida består, förutom av låten som gav filmen dess namn, av lite blandat från bandets arkiv. Det är låtar som inte platsat på deras tre senaste skivor, och b-sidan består av producenthjälten George Martins instrumentala filmmusik. Man kan/bör rentav tolka det som om de försökte gömma skivan genom att släppa den två månader efter albumet The Beatles, mer känt som The White Album, som - förstås - släpptes lagom till jul och blev en stor framgång. Medan den vita skivan fortfarande låg etta i både USA och England tog sig Yellow Submarine upp till plats tre i England och en plats högre i USA.

Det är svårt att rekommendera Yellow Submarine-skivan helhjärtat, men om ni köpt den remastrade versionen av Past Masters finns bulldogen numera även där. Kanske är den inte längre borttappad? Den har förvisso nära tre miljoner träffar på YouTube. Men allt är relativt.

På sjuttiotalet skulle Lennon ta sin Dorseyfanatism ett steg längre och göra en cover på låten Ya-Ya. För att vara på den säkra sidan gjorde han två versioner, en hamnade på Walls & Bridges 1974 och en på Rock´n´Roll 1975. Inspelningen av den sistnämnda skivan förtjänar ett eget inlägg. På återseende.

Lyssna på Lee Dorsey!

Lyssna på The Beatles!

Läs mer om The Beatles:

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10

Samtliga The Beatles-skivor släpptes remastrade 090909

Mer om de remastrade boxarna

It´s the bloody Beatles again

Läs mer om Revolver

Läs mer om The White Album

Om Paul McCartney

Paul McCartney för nybörjare

Om George Harrison

Samlingsskiva med George Harrison - Let It Roll

Philip Normans biografi Shout! rekommenderas

John Lennon minns sina första 30 år i lång intervju av Jann Wenner

Om Philip Normans stora John Lennon-biografi

Geoffrey Giulianos biografi Lennon In America rekommenderas inte

En bisats om Lennon

Missa inte Eva Dozzis intressanta och välskrivna Jävla John

George Harrison är förresten nu också aktuell som huvudrollsinnehavare i Martin Scorseses dokumentär Living In The Material World som under 3,5 timmar går igenom Harrisons liv från a till ö. Rekommenderas. Scorsese har också, bland en hel del annat, gjort No Direction Home om Harrisons kompis Bob Dylan. Även han är musiker.