Konsertrecension: Bob Dylan

Bob Dylan, Newport Folk Festival, 25 juli 1965

Så kommer festivalens huvudattraktion äntligen upp på scenen. Men han är inte lätt att känna igen. Borta är Joan Baez. Borta är den blygt plirande unga mannen. Borta är den akustiska gitarren. Han är klädd som en popstjärna. Tillsammans med Mike Bloomfield på gitarr, Al Kooper på orgel och två musiker som tidigare spelat med Howlin´ Wolf men numera är med i Paul Butterfield Blues Band, Jemore Arnold på bas och Sam Lay på trummor, brakar det igång. Och brakar är rätt ord. Jag var tidigt på plats för att hamna långt fram (inte minst för att få bra bilder, tyvärr fick jag inte kameran att fungera - ursäkta!) men ljudet är öronbedövande högt vid scenen och många håller för öronen. Det går inte att höra vad han sjunger. Det sistnämnda är kanske ingen förlust. Hans protestlåtar om viktiga skeenden tycks numera vara utbytta mot ordkaskader som inte betyder någonting alls.

Dylan är en stor favorit, men några av de låtarna jag och många med mig vill höra ser vi inte röken av. Han börjar med Maggie´s Farm, en av låtarna från nya skivan Bringing It All Back Home. En halvdassig bluesbaserad låt. Vissa jublar, vissa buar. Han fortsätter med en vinglig version av nya och evighetslånga singeln Like A Rolling Stone. Sist en låt jag inte uppfattar namnet på, men även den är öronbedövande. Dylan verkar inte riktigt närvarande och hans skinnjacka antyder att han hellre skulle vara med i The Beatles och jagas av småflickor än faktiskt engagera sig i vad publiken vill höra. Vi får inte höra Blowin´ In The Wind, inte The Times They´re A-Changin´. Efter bara tre låtar går han av scenen. Jag förstår att folk buar, även bortsett från musikens undermålighet. Är det redan slut? Inte konstigt att besvikelsen sprider sig i publiken. Många är här för Dylans skull och han har bara spelat en kvart.

Efter ett tag lommar han i alla fall ut på scenen igen. Ensam med akustisk gitarr spelar han lite surmulet ytterligare två nya låtar, som om han struntar i vad publiken tycker: The Byrds-hiten Mr Tambourine Man och It´s All Over Now, Baby Blue. Men nu hör vi alla fall vad han sjunger, även om ordens innebörd inte alltid är lätt att förstå. Nonchalanta artister är aldrig trevliga. Var tog den leende charmiga Dylan vägen? Fortsätter han så här kommer han snart vara lika bortglömd som Elvis.

Läs mer om liknande: 

Bob Dylans Blood On The Tracks 40 år 

Bob Dylan för nybörjare
Bob Dylans 30 bästa låtar 

Sextiotalspop för nybörjare

Elvis Presley - var tog han vägen?