Hammered Satin rockar rejäla mängder röv

Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den 17 augusti. 
Längd: 40 minuter. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Är det fest eller är det fest? 
Sämst: Ljudet. Men kanske inte ändå.

Ska man vara lite elak mot Los Angeles-kvintetten Hammered Satin kan man säga att man hört och sett det förr. I början av sjuttiotalet var glamrocken, med David Bowie och T-Rex i spetsen, väldigt stor. Den var sin tids tonårspop/rock. Lite brötigare med smink och mammas kläder istället för jeans och kavaj. Nu är förvisso inte Hammered Satin glamrock rakt upp och ner. Det vore för enkelt. Men det är lätt att hitta musikaliska influenser från T-Rex och New York Dolls, även om de är tyngre än de förstnämnda och tajtare än de sistnämnda. De är ändå inte för tajta. Det är en sorts musik som trots allt ska låta som om den kan trilla ihop vilken sekund som helst.

New York Dolls hade en förmåga att låta som om de spelade fem låtar samtidigt. Fyra av satinarna försöker se ut som dockornas gitarrist Johnny Thunders med skinnjacka, scarf och långt hår. Sångaren Noah Wallace har noga studerat sina förebilder. Han är nästan lika parodiskt överdriven som David Lee Roth och med samma oförmåga att stå still som Iggy Pop. Men vem går på konsert för att se en artist stå still? Om allt det här skulle kunna tolkas som kritik så är det egentligen beröm. För det är väldigt underhållande. Volymen är dessutom för hög för högtalarna och rundgången blir en sjätte medlem. Det är oklart om det är avsiktligt eller får gå på ljudteknikerns konto.

Men är det bara poser, hög volym och läder? Nej, här finns också ett gäng väldigt bra låtar. Glamorama, Sugar Baby och Lonely Tiger tillhör även live höjdpunkterna från debutskivan som släpptes tidigare i år. Texterna är mer Lee Roth än Pop, mer sex än nihilism. Och varför inte? Det är trots allt lördag. En titel som Barbarian Baby hade självaste Marc Bolan kunnat vara stolt över.

Längst fram står ett gäng Mötley Crüe-tjejer i skinnjackor och supersprayat åttiotalshår och - och nu blir det intressant - en man i fyrtioårsåldern som verkar komma direkt från kontoret med skjorta och prydlig pullover. Han dansar, headbangar, spelar luftgitarr och är helt genomsvettig efter tre låtar.

Allt det här utspelar sig på markplan, inte i källaren. Scenen rymmer trummor och förstärkare. Sångaren håller mest till på golvet med publiken. Det var längesedan någon på Kafe De Luxe jobbade sig igenom så mycket skuggboxning och så många snygga poser på så kort tid. Lördagkvällen är erövrad.

Läs mer om liknande:
David Bowie för nybörjare
Punk för nybörjare
Iggy Pop förekommer i boken Please Kill Me
Boken The Dirt om Mötley Crüe är betydligt roligare än musiken

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.