Konsertrecension: WE (Windemo Ensemble)
Plats: Växjö konsthall.
Tid: Fredagen den sjunde april.
Längd: 55 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Att det är en unik och egen upplevelse.
Var går gränser för vad som kan kallas musik? Måste det finnas
melodi? Rytm? Sång? En refräng det går att nynna med i? Trion Windemo ensemble
tester de gränserna i sin musik och blandar konstmusik, jazz och fri
improvisation.
I den ljusa och luftiga konsthallen har en liten skara samlats och med tanke på att det står konstmusik på schemat (som är latin och betyder: kan vara vad som helst) vet vi inte riktigt vad vi ska förvänta oss. Trion består av Mattias Windemo på akustisk gitarr, dubbelhalsad tapgitarr och chapmanstick, ett stränginstrument döpt efter sin skapare, jazzmusikern Emmett Chapman som uppfann denna gitarrvariant i skarven mellan sextio- och sjuttiotal, Eva Lindal på violin och viola samt Jonny Axelsson på slagverk och vibrafon. Så långt är allt förhållandevis lättbegripligt. En tidning används som ljudeffekt med sitt prassel. Något som kan vara ugnsplåtar förekommer. Vi blir tillsagda att det inte är så noga när vi applåderar.
När de börjar spela är det en musikalisk motsvarighet till skylten som informerar om att allmän väg upphör. Det blir inga covers av gamla klassiker för att publiken ska slappna av och känna sig hemma. Snarare påminner det om den långa scenen i slutet av 2001 – A Space Odyssey när astronauten reser genom en lång och väldigt färgglad tunnel. Obegripligt, men häftigt så länge det varar. Om man blundar under konserten är det bara fantasin som sätter gränser. Det kan påpekas att de i alla fall stundvis spelar efter noter. Många kanske tycker det är negativt att beskriva en konst- eller kulturupplevelse som helt obegriplig, men varför skulle obegriplig vara något dåligt?
Det är förstås enkelt att ha fördomar och åsikter om det här, men ibland är det intressant att smaka på något som inte kommer testas för Svensktoppen. Ett vibrafonsolo blir ett harmoniskt tillfälle att samla tankarna. Och när solot tar slut inträffar kvällens första applåd innan dissonanserna dyker upp igen och den skymmande trollskogen tar vid med violinen i täten. Mot slutet kommer Stillhet I Hangar. Vad det har med en hangar att göra får vara osagt, men det är i alla fall stillsamt. Eller: det börjar stillsamt och välkammat. Men det är möjligt att något suspekt pågår i just den hangaren på nätterna.
Uppmaning! Vidga vyerna och njut av konserten som kaffebryggaren och de kokande äggen skapar hemma.
I den ljusa och luftiga konsthallen har en liten skara samlats och med tanke på att det står konstmusik på schemat (som är latin och betyder: kan vara vad som helst) vet vi inte riktigt vad vi ska förvänta oss. Trion består av Mattias Windemo på akustisk gitarr, dubbelhalsad tapgitarr och chapmanstick, ett stränginstrument döpt efter sin skapare, jazzmusikern Emmett Chapman som uppfann denna gitarrvariant i skarven mellan sextio- och sjuttiotal, Eva Lindal på violin och viola samt Jonny Axelsson på slagverk och vibrafon. Så långt är allt förhållandevis lättbegripligt. En tidning används som ljudeffekt med sitt prassel. Något som kan vara ugnsplåtar förekommer. Vi blir tillsagda att det inte är så noga när vi applåderar.
När de börjar spela är det en musikalisk motsvarighet till skylten som informerar om att allmän väg upphör. Det blir inga covers av gamla klassiker för att publiken ska slappna av och känna sig hemma. Snarare påminner det om den långa scenen i slutet av 2001 – A Space Odyssey när astronauten reser genom en lång och väldigt färgglad tunnel. Obegripligt, men häftigt så länge det varar. Om man blundar under konserten är det bara fantasin som sätter gränser. Det kan påpekas att de i alla fall stundvis spelar efter noter. Många kanske tycker det är negativt att beskriva en konst- eller kulturupplevelse som helt obegriplig, men varför skulle obegriplig vara något dåligt?
Det är förstås enkelt att ha fördomar och åsikter om det här, men ibland är det intressant att smaka på något som inte kommer testas för Svensktoppen. Ett vibrafonsolo blir ett harmoniskt tillfälle att samla tankarna. Och när solot tar slut inträffar kvällens första applåd innan dissonanserna dyker upp igen och den skymmande trollskogen tar vid med violinen i täten. Mot slutet kommer Stillhet I Hangar. Vad det har med en hangar att göra får vara osagt, men det är i alla fall stillsamt. Eller: det börjar stillsamt och välkammat. Men det är möjligt att något suspekt pågår i just den hangaren på nätterna.
Uppmaning! Vidga vyerna och njut av konserten som kaffebryggaren och de kokande äggen skapar hemma.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
18:23:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida