Konsertrecension: Rade Šerbedžija

Rade Šerbedžija 
Tid: Söndagen den 10 april. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: Två timmar. 
Publik: 260 glada. 
Bäst: Berättarglädjen Rade besitter. Och stämningen. 
Saknade mest: Översättningen.

Rade Šerbedžija är en av de stora balkanartisterna. Han inte bara sjunger, han är skådespelare också och har synts i filmserier som Harry Potter, Mission Impossible och X-men. Och för all del Downtown Abbey. Och nu har han tillsammans med sitt fem musiker starka band hittat till Växjö. Förresten, han har gjort böcker med poesi också. Och när han hade några lediga timmar var han med och grundade Ulysses teater på Brijuniöarna utanför Kroatien. Under sina 16 år har teatern varit väldigt framgångsrik och Rade har medverkat både som regissör och skådespelare i ett flertal uppsättningar.

Med mustasch och hatt ser han ut som en snäll farbror och kan göra reklam för yoghurt eller vin och hans erfarenhet som skådespelare märks på framträdandet. Han är inte den som står still med slutna ögon och vissa av de mer talade partierna framstår nästan som monologer. Då blir det knäpptyst i lokalen. Ibland när han pratar – oftast kroatiska - mellan låtarna skrattar folk. Han fyller 70 i sommar, lever sig in i musiken och hans små fina danssteg tyder på att han besitter en klädsam lekfullhet som också hörs i musiken.

Låtlistan innehåller både ballader och mer dansanta låtar. Moon River är kvällens enda inslag på engelska. Han berättar att han sjöng den för Glenn Close i South Pacific. Musikerna (tre gitarrer, fiol och dragspel) kan sin sak, oavsett tempo. Rade själv har en mörk röst, närmast likt en kroatisk Leonard Cohen, men kan också sjunga ut ordentligt när låtarna kräver det. Det gör han särskilt i några låtar av romskt ursprung. Och utan att förstå ett ord – för oss som inte minns så mycket av skolkroatiskan - går det ofta att förstå stämningen i texterna. Den når ut oavsett språk.

Rade beklagar att de av tekniska skäl inte kan projicera översättningar av texterna som de gjort på de tidigare konserterna under den lilla turnén i Sverige. Han frågar hur många i publiken som är svenskar, och minst ett tjugotal räcker upp händerna. Han förklarar ibland på engelska vad några av låtarna handlar om. Det är längtan och kärlek, en sorts elände som drabbar alla. Och låtar om kriget, en sorts elände som inte drabbar alla. Om en soldat som drömmer om vad han ska göra när - om - han kan åka hem igen, om en liten flicka som försvinner i Mostar. Det är mer än en i publiken som torkar tårar under kvällen.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Calibut Band

Konsertrecension: Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye

Skivrecension: Leonard Cohen - Can´t Forget

Vet inte riktigt vad det här har med något att göra

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.