Konsertrecension: Sonic. Art
Sonic.Art
Plats: Växjö konsthall
Tid: Söndagen 11 oktober.
Längd: 80 minuter.
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Det passionerade framförandet och att upplevelsen känns exklusiv.
Saxofonkvartetten Sonic.Art firar tio år tillsammans i år och hyllas av både kritiker och riktiga människor i Europa, Asien, Amerika och Afrika. På lördagen spelade de i Tingsryd och på söndagen i Växjö. De fyra saxofonerna fördelas på Jan Schulte-Bunert (sopransaxofon), Alexander Doroshkevich (altsaxofon), Adrian Tully (tenorsaxofon) och Annegret Schmiedl (barytonsaxofon). Som musikernas namn antyder kommer de från Tyskland, de undervisar också på universitet i bland annat hemlandet.
I Växjö bjuder - ja, bjuder, arrangemanget är gratis - de på ett program med samtida musik som i många fall är skriven för att framföras på saxofon. De rör sig både i den klassiska världen och i konstmusikens originella värld. Förklaringen till att musiken är samtida är att saxofonen inte uppfanns förrän 1842 och det är, berättar de, bara i undantagsfall de ger sig på Bach och Mozart. Konsertens äldsta bidrag är från rumänen György Ligeti, som lämnade oss 2006. Hans atmosfäriska och egna tonspråk hörs bland annat i Stanley Kubricks 2001. I programmet ingår hans Sex Bagateller. De lever inte upp - eller kanske snarare ner - till sitt namn, förutom till antalet, och tillhör några av eftermiddagens höjdpunkter. Bagatellerna har mer med speltiden än kvaliteten att göra.
Thomas Liljeholm, som är arrangör bakom besöket, framförs också. Hans A Priori pendlar mellan lågmäldhet och väldigt höga och envisa toner. När det är som mest tyst blir instrumentens klaffljud en del av musiken. Musikernas vän Susanne Stelzenbach framförs i form av Atempause. Musiken är skriven utan tempo, men med stoppur. Idag är stycket tio minuter och tio sekunder. Efter de fem styckena avslutar de med något de kallar dagens mest avslappnande musik - en liten chans att andas ut.
Musiken kan annars beskrivas som udda. Det förekommer ofta oväntade pauser. Det gäller att musikerna vet när de ska börja - och sluta. Även om det inte är en sorts musik de flesta skulle spela hemma medans de går och pular är det häftigt att uppleva i konsert. Med detta inte sagt att det bara är oljud. Ibland är det vackert också. Men det tar ofta vid där de flesta artister drar gränsen. Och det är ju kul och tacksamt att all musik inte behöver låta likadant. Mångfald är bättre än enfald och med fyra saxofoner kan man bygga nya spännande världar. Vielen Dank!
Plats: Växjö konsthall
Tid: Söndagen 11 oktober.
Längd: 80 minuter.
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Det passionerade framförandet och att upplevelsen känns exklusiv.
Saxofonkvartetten Sonic.Art firar tio år tillsammans i år och hyllas av både kritiker och riktiga människor i Europa, Asien, Amerika och Afrika. På lördagen spelade de i Tingsryd och på söndagen i Växjö. De fyra saxofonerna fördelas på Jan Schulte-Bunert (sopransaxofon), Alexander Doroshkevich (altsaxofon), Adrian Tully (tenorsaxofon) och Annegret Schmiedl (barytonsaxofon). Som musikernas namn antyder kommer de från Tyskland, de undervisar också på universitet i bland annat hemlandet.
I Växjö bjuder - ja, bjuder, arrangemanget är gratis - de på ett program med samtida musik som i många fall är skriven för att framföras på saxofon. De rör sig både i den klassiska världen och i konstmusikens originella värld. Förklaringen till att musiken är samtida är att saxofonen inte uppfanns förrän 1842 och det är, berättar de, bara i undantagsfall de ger sig på Bach och Mozart. Konsertens äldsta bidrag är från rumänen György Ligeti, som lämnade oss 2006. Hans atmosfäriska och egna tonspråk hörs bland annat i Stanley Kubricks 2001. I programmet ingår hans Sex Bagateller. De lever inte upp - eller kanske snarare ner - till sitt namn, förutom till antalet, och tillhör några av eftermiddagens höjdpunkter. Bagatellerna har mer med speltiden än kvaliteten att göra.
Thomas Liljeholm, som är arrangör bakom besöket, framförs också. Hans A Priori pendlar mellan lågmäldhet och väldigt höga och envisa toner. När det är som mest tyst blir instrumentens klaffljud en del av musiken. Musikernas vän Susanne Stelzenbach framförs i form av Atempause. Musiken är skriven utan tempo, men med stoppur. Idag är stycket tio minuter och tio sekunder. Efter de fem styckena avslutar de med något de kallar dagens mest avslappnande musik - en liten chans att andas ut.
Musiken kan annars beskrivas som udda. Det förekommer ofta oväntade pauser. Det gäller att musikerna vet när de ska börja - och sluta. Även om det inte är en sorts musik de flesta skulle spela hemma medans de går och pular är det häftigt att uppleva i konsert. Med detta inte sagt att det bara är oljud. Ibland är det vackert också. Men det tar ofta vid där de flesta artister drar gränsen. Och det är ju kul och tacksamt att all musik inte behöver låta likadant. Mångfald är bättre än enfald och med fyra saxofoner kan man bygga nya spännande världar. Vielen Dank!
Läs mer om, tja, "liknande":
Klassisk musik för nybörjare Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
22:27:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida