Konsertrecension: Joe Pug
Joe Pug
Plats: Palladiums övervåning.
Tid: Tisdagen den trettonde oktober.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal (väldigt fullt).
Bäst: Låthantverket och den lågmälda charmen.
- Jag ska spela en låt till innan jag fortsätter förolämpa ert land, säger Marylandboende Joe Pug och skrattar. Han har lovordat den svenska maten, men förstår sig inte på saltlakrits. Som en mardröm i matform eller något man bjuder på som ett practical joke, menar han.
Han förtjänar en större publik. Så var det sagt. Han har nämnt John Hiatt, Warren Zevon och Beck som influenser. Andra har jämfört honom med Bob Dylan och Townes van Zandt. Det handlar alltså om välskrivna låtar med berättande och dråpliga texter - inte ofta med dov humor. Tyvärr är det bitvis svårt att urskilja vad han sjunger, men humorn skiner även igenom när han pratar mellan låtarna - och det gör han en hel del. En låt presenteras som en hälsning till hans pappa, men pappa - som till vardags är småskolelärare - har förnekat att den handlar om honom. I Do My Father´s Drugs innehåller ett osnutet Dylanmunspel.
Med sig på scen har Pug även Matt Schuessler på ståbas och Greg Tuohey på elgitarr. Ståbasen gör att vissa av upptempolåtarna, till exempel Speak Plainly, Diana, får ett bra driv och gung framåt. Ibland slingrar de sig som skallerormar på en amerikansk highway som inte tar slut förrän någonstans långt bort. Tuohey bidrar med atmosfärisk slide i en långsam och vacker låt som möjligtvis heter Veteran Fighter. De spelar Harvey Thomas Youngs Deep Dark Wells och Pug menar att det är en låt han önskar han skrivit - och att det finns många såna. Hans egna Nobody´s Man är det nog många i publiken som önskar att de skrivit.
På tre fullängdare, den senaste kom i år och heter Windfall, har han skrivit texter som gör att det är oundvikligt att fråga om han inte borde skriva en roman. Det är en sorts låtskrivande och artisteri som klippt och skuret för intima scener, det krävs att publiken verkligen lyssnar. En liten dimension försvinner eventuellt när det blir svårt att höra berättelserna texterna förmedlar. Men det kompenseras av Pugs charmiga attityd.
Pug säger att det inte blir så många kärlekslåtar för att han inte är bra på att skriva dem och han fokuserar hellre på sådant han är bra på. Men när han gifte sig i somras skrev han Pair Of Shadows. Hans fru må ha sagt att det är en av de mest deprimerade låtar hon hört, men på Palladiums övervåning låter den vacker. Det blir en kväll att bära med sig i höst.
Plats: Palladiums övervåning.
Tid: Tisdagen den trettonde oktober.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal (väldigt fullt).
Bäst: Låthantverket och den lågmälda charmen.
- Jag ska spela en låt till innan jag fortsätter förolämpa ert land, säger Marylandboende Joe Pug och skrattar. Han har lovordat den svenska maten, men förstår sig inte på saltlakrits. Som en mardröm i matform eller något man bjuder på som ett practical joke, menar han.
Han förtjänar en större publik. Så var det sagt. Han har nämnt John Hiatt, Warren Zevon och Beck som influenser. Andra har jämfört honom med Bob Dylan och Townes van Zandt. Det handlar alltså om välskrivna låtar med berättande och dråpliga texter - inte ofta med dov humor. Tyvärr är det bitvis svårt att urskilja vad han sjunger, men humorn skiner även igenom när han pratar mellan låtarna - och det gör han en hel del. En låt presenteras som en hälsning till hans pappa, men pappa - som till vardags är småskolelärare - har förnekat att den handlar om honom. I Do My Father´s Drugs innehåller ett osnutet Dylanmunspel.
Med sig på scen har Pug även Matt Schuessler på ståbas och Greg Tuohey på elgitarr. Ståbasen gör att vissa av upptempolåtarna, till exempel Speak Plainly, Diana, får ett bra driv och gung framåt. Ibland slingrar de sig som skallerormar på en amerikansk highway som inte tar slut förrän någonstans långt bort. Tuohey bidrar med atmosfärisk slide i en långsam och vacker låt som möjligtvis heter Veteran Fighter. De spelar Harvey Thomas Youngs Deep Dark Wells och Pug menar att det är en låt han önskar han skrivit - och att det finns många såna. Hans egna Nobody´s Man är det nog många i publiken som önskar att de skrivit.
På tre fullängdare, den senaste kom i år och heter Windfall, har han skrivit texter som gör att det är oundvikligt att fråga om han inte borde skriva en roman. Det är en sorts låtskrivande och artisteri som klippt och skuret för intima scener, det krävs att publiken verkligen lyssnar. En liten dimension försvinner eventuellt när det blir svårt att höra berättelserna texterna förmedlar. Men det kompenseras av Pugs charmiga attityd.
Pug säger att det inte blir så många kärlekslåtar för att han inte är bra på att skriva dem och han fokuserar hellre på sådant han är bra på. Men när han gifte sig i somras skrev han Pair Of Shadows. Hans fru må ha sagt att det är en av de mest deprimerade låtar hon hört, men på Palladiums övervåning låter den vacker. Det blir en kväll att bära med sig i höst.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
22:02:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida