Konsertrecension: Trickbag
Trickbag
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den nionde oktober.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Samspelet mellan musikerna. Kollektivet.
Papa´s got a splitter ny Trickbag, sjöng James Brown. Och han visste vad han pratade om. Sexmannabandet med rötter i Stockholm, Järvsö, London och Helsingfors vet hur man firar fredag. De blandar blues, rhythm´n´blues och rock´n´roll. Det är Memphis och Chicago i mitten av femtiotalet. Spelningen är en sorts releasefest för nya skivan Candyville. De spelar nio av den skivans tolv låtar. Trickbag förnyar inte, men de får gamla idéer att lyfta. En höjdpunkt bygger på rytmen förknippad med Bo Diddley. En annan låt lånar orgelriffet från Booker T & The MGs klassiker Green Onions. Ska man sno ett orgelriff är det förstås orgelriffens motsvarighet till en nybakad kanelbulle med kall mjölk man ska sno. Men det genomgående svänget och musikaliteten är viktigare än enskilda låtar.
Sångaren Tommy Moberg kör snygga moves och står inte still i onödan. Han påminner bitvis om en kissnödig Jerry Williams. Och det är menat som något positivt. Tomi Leino (då är det alltså Helsingfors som ska in på lodrätt åtta) kan sina blueslicks både bakifrån, i sidled och bak-och-fram. Hans solon är exakta även när han höjer tempot. När så många bluesgitarrister vill vara Jimi Hendrix är det kul att någon håller Hubert Sumlins sansat smakfulla fana högt. Fredrik von Werder spelar piano med 18 fingrar och ibland knytnävarna. Lars Näsman på ståbas och Per Norin på underbart minimalistiska trummor ser till att det finns ett ack så viktigt driv att bygga på. Och på munspel ikväll Stefan Dafgård - Hisinges Sonny Boy Williamson - som ersätter ordinarie Steve Weston. Munspel har ett oförtjänt dåligt rykte som ett instrument alla kan spela, men det finns vissa som verkligen kan. Dafgård är en av dem.
Då så. Alla musiker på scen välförtjänt nämnda. Det är samspelet som är det viktiga, inte de enskilda prestationerna. Men med detta sagt, när Leino spelar gitarr bakom huvudet försöker Näsman göra samma sak med ståbasen. Eller det ser i alla fall ut som om han försöker. Det går sådär. Annars låter han imponerande nog bli att köra det annars obligatoriska spexiga ståbassolot som kanske var kul de 500 första gångerna, men inte den 501.
Publiken får svårare och svårare att stå still och kommer närmare och närmare scenen under kvällen. Trickbag är dans, svett, mer dans och ännu mer svett i en väldigt snygg blandning. Diddley hade varit stolt.
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den nionde oktober.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Samspelet mellan musikerna. Kollektivet.
Papa´s got a splitter ny Trickbag, sjöng James Brown. Och han visste vad han pratade om. Sexmannabandet med rötter i Stockholm, Järvsö, London och Helsingfors vet hur man firar fredag. De blandar blues, rhythm´n´blues och rock´n´roll. Det är Memphis och Chicago i mitten av femtiotalet. Spelningen är en sorts releasefest för nya skivan Candyville. De spelar nio av den skivans tolv låtar. Trickbag förnyar inte, men de får gamla idéer att lyfta. En höjdpunkt bygger på rytmen förknippad med Bo Diddley. En annan låt lånar orgelriffet från Booker T & The MGs klassiker Green Onions. Ska man sno ett orgelriff är det förstås orgelriffens motsvarighet till en nybakad kanelbulle med kall mjölk man ska sno. Men det genomgående svänget och musikaliteten är viktigare än enskilda låtar.
Sångaren Tommy Moberg kör snygga moves och står inte still i onödan. Han påminner bitvis om en kissnödig Jerry Williams. Och det är menat som något positivt. Tomi Leino (då är det alltså Helsingfors som ska in på lodrätt åtta) kan sina blueslicks både bakifrån, i sidled och bak-och-fram. Hans solon är exakta även när han höjer tempot. När så många bluesgitarrister vill vara Jimi Hendrix är det kul att någon håller Hubert Sumlins sansat smakfulla fana högt. Fredrik von Werder spelar piano med 18 fingrar och ibland knytnävarna. Lars Näsman på ståbas och Per Norin på underbart minimalistiska trummor ser till att det finns ett ack så viktigt driv att bygga på. Och på munspel ikväll Stefan Dafgård - Hisinges Sonny Boy Williamson - som ersätter ordinarie Steve Weston. Munspel har ett oförtjänt dåligt rykte som ett instrument alla kan spela, men det finns vissa som verkligen kan. Dafgård är en av dem.
Då så. Alla musiker på scen välförtjänt nämnda. Det är samspelet som är det viktiga, inte de enskilda prestationerna. Men med detta sagt, när Leino spelar gitarr bakom huvudet försöker Näsman göra samma sak med ståbasen. Eller det ser i alla fall ut som om han försöker. Det går sådär. Annars låter han imponerande nog bli att köra det annars obligatoriska spexiga ståbassolot som kanske var kul de 500 första gångerna, men inte den 501.
Publiken får svårare och svårare att stå still och kommer närmare och närmare scenen under kvällen. Trickbag är dans, svett, mer dans och ännu mer svett i en väldigt snygg blandning. Diddley hade varit stolt.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
21:03:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida