Tyrolens Rhythm & Bluesfest 2013
Royal Southern Brotherhood bildades i New Orleans och tog sig på
lördagen hela vägen till Tyrolens Rhythm & Bluesfest. Längst fram på
scenen står bland annat Cyril Neville som har både The Meters och The
Neville Brothers på sitt CV och Devon Allman som är son till Gregg
Allman från The Allman Brothers. Musiker med påbrå alltså. Ett bassolo
som övergår i ett trumsolo är kanske ändå inte nödvändigt. Men om
svenska män inte gillar att dansa så gillar de trumsolon. Det möts av
jubel när det tar slut.
Banden som spelar under kvällen har en timmes speltid förutom Neville och hans gäng som enligt schemat har 90 minuter men spelar i två timmar. Nog för att kvartetten är skicklig och spelar en svängig funkig blues - många dansar - men det blir lite löst i kanterna. En del nöjer sig med att titta på de som dansar och en del nöjer sig med att titta på de som tittar på de som dansar. För de som inte gillar långa solon finns ett pingisbord. Det är inte varje dag det spelas pingis på konsert. Annars kan man ta en öl till. Vissa har druckit så mycket att de måste ha en öl att hålla sig i för att kunna stå upp. Vill man inte dricka kan man testa skyttebanan eller köpa en bättre begagnad traktor för 8000 kr.
Solen har skinit från klarblå himmel hela dagen och det var närmare trettio grader med lätt vind när parken öppnade vid ett. Det borde vara perfekt läge att avnjuta lite musik, men det är oväntat glest i publiken. Tidigare under kvällen har Miss Ellie & The Snapshots från Kalmar spelat rockabilly som ger mersmak och gitarr/trum-duon Hurley & The Blue Dots från Oskarshamn har något oväntat avslutat sin timme med att tolka Motörhead.
Som sig bör på festival finns det knallar på plats. Man kan köpa skinnvästar, hattar och bälten. Det finns också en loppis där man bland annat hittar en telefon med snurrplatta från en tid när folk inte hade telefon, dator, tv, bokhylla och skivsamling i fickan.
Framåt elva börjar det nästan bli lite kyligt för oss med shorts. Det råder Honeyboy Slim & The Bad Habits bot på. De presenteras som Vetlandas vackraste orkester och är den sortens band som går ut på max och ökar. Energi! Adrenalin! Luftgitarr! Publiken, även svenska män, börjar dansa och man får snart upp värmen av Bo Diddley och Fats Domino-låtarna. Högtalarna och golvet gungar och takbjälkarna skorrar. Ett tjugotal meter bort finns The Beatles ansikten målade på väggen. Jag föreställer mig att det var så här de lät när de skramlade och svängde i Hamburg innan de vände upp och ner på de kända delarna av universum.
Banden som spelar under kvällen har en timmes speltid förutom Neville och hans gäng som enligt schemat har 90 minuter men spelar i två timmar. Nog för att kvartetten är skicklig och spelar en svängig funkig blues - många dansar - men det blir lite löst i kanterna. En del nöjer sig med att titta på de som dansar och en del nöjer sig med att titta på de som tittar på de som dansar. För de som inte gillar långa solon finns ett pingisbord. Det är inte varje dag det spelas pingis på konsert. Annars kan man ta en öl till. Vissa har druckit så mycket att de måste ha en öl att hålla sig i för att kunna stå upp. Vill man inte dricka kan man testa skyttebanan eller köpa en bättre begagnad traktor för 8000 kr.
Solen har skinit från klarblå himmel hela dagen och det var närmare trettio grader med lätt vind när parken öppnade vid ett. Det borde vara perfekt läge att avnjuta lite musik, men det är oväntat glest i publiken. Tidigare under kvällen har Miss Ellie & The Snapshots från Kalmar spelat rockabilly som ger mersmak och gitarr/trum-duon Hurley & The Blue Dots från Oskarshamn har något oväntat avslutat sin timme med att tolka Motörhead.
Som sig bör på festival finns det knallar på plats. Man kan köpa skinnvästar, hattar och bälten. Det finns också en loppis där man bland annat hittar en telefon med snurrplatta från en tid när folk inte hade telefon, dator, tv, bokhylla och skivsamling i fickan.
Framåt elva börjar det nästan bli lite kyligt för oss med shorts. Det råder Honeyboy Slim & The Bad Habits bot på. De presenteras som Vetlandas vackraste orkester och är den sortens band som går ut på max och ökar. Energi! Adrenalin! Luftgitarr! Publiken, även svenska män, börjar dansa och man får snart upp värmen av Bo Diddley och Fats Domino-låtarna. Högtalarna och golvet gungar och takbjälkarna skorrar. Ett tjugotal meter bort finns The Beatles ansikten målade på väggen. Jag föreställer mig att det var så här de lät när de skramlade och svängde i Hamburg innan de vände upp och ner på de kända delarna av universum.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
08:12:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida