Psychosurfrock´n´roll med The Surfin´ Birds
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 29 juni.
Längd: Två svettiga timmar plus paus.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Psychosurfrock´n´roll! På riktigt! Adrenalin!
Sämst: Att konserten tar slut.
Surfmusik? Dick Dale. För yngre
generationer mest känd från Quentin Tarantinos film Pulp Fiction. Och
ja, The Surfin´ Birds spelar Misirlou ikväll. Dale gick ofta direkt från
surfbrädan till scenen och hängde på sig gitarren mitt i steget. I
intervjuer har han sagt att hans gitarrspel var ett försök att återskapa
det ljud vattnet gjorde när det slog över huvudet när man stod på
brädan - och ljudet som lejonen han hade som husdjur (!) skapade när de
gäspade på kvällarna i Kalifornien. Det var där någonstans det började.
The Surfin´ Birds musik - namnet är taget från Peter Griffins
favoritlåt med The Trashmen, den dyker upp mitt i en speedad version av
Be Bop A Lula - passar lika bra inomhus som på stranden. Speedad är ett
genomgående tema. Surf blandas med skramlig garagerock och
psychobillybandet The Cramps (Human Fly spelas) blandas med
gitarrpionjären Link Wray (Ace Of Spades). I Wish You Would presenteras
som a cover of a Yardbirds cover. Det är rock´n´roll som låter som
rock´n´roll låter när rock´n´roll låter som rock´n´roll, helt utan tanke
på något annat än att det ska vara kul att spela och gå att dansa till.
Och en musikstil som fått sitt namn efter en ofta horisontell och naken
sysselsättning bör låta därefter.
Musiken spelas med den sortens precision och idioti i symbios med den instinkt som flugor uppvisar när de försöker flyga genom ett fönster. Och charm. Oavsett vad man tycker om musiken är det svårt att vara oberörd av framförandet. Publikens dans blir mer och mer utlevande. Till slut börjar till och med basisten röra på sig, trots att han regelbundet får lampan på den lilla scenen i huvudet.
Musiken spelas med den sortens precision och idioti i symbios med den instinkt som flugor uppvisar när de försöker flyga genom ett fönster. Och charm. Oavsett vad man tycker om musiken är det svårt att vara oberörd av framförandet. Publikens dans blir mer och mer utlevande. Till slut börjar till och med basisten röra på sig, trots att han regelbundet får lampan på den lilla scenen i huvudet.
Trots att tempot och volymen håller sig i omkörningsfilen
kompromissar inte trion från Weymouth i Dorset med detaljerna. Det blir
inte bara kraft. Det är välspelat med snygga detaljer. Bröderna Sharod
(Paul på gitarr och sång och Liam utan skor på trummor) och David Axcel
på distad bas skramlar med stil. Paul skriker lika mycket som han
sjunger och gör det bitvis med blicken hos någon som inte fått sin
medicin. Det här är långt ifrån den nostalgiska mysrock´n´roll som varit
populär de senaste åren. The Surfin´ Birds har förvisso glimten i ögat
och vet hur man showar, men det är på riktigt. Och än en gång låter
sextiotalet som framtiden.
Läs mer om liknande:
Mike Bell & The Belltones gör rockabilly av ädlaste märke
Honeyboy Slim & The Bad Habits befinner sig i samma kvarter
Distad bas? Paul McCartney!
Honeyboy Slim & The Bad Habits befinner sig i samma kvarter
Distad bas? Paul McCartney!
Neil Young gillar också Link Wray
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida