Jack White och The Peacocks är kärlek

Sedan tisdags kväll har jag gått runt och försökt smälta Jack Whites spelning på Hovet i Stockholm. Jack White är något av en husgud och detta var, av outgrundlig anledning, första gången jag såg honom live. Att konserten skulle vara en intensiv upplevelse var jag beredd på. Men att den skulle vara så intensiv. Det var jag inte beredd på. De flesta artister som spelar live lägger upp någon sorts dramaturgisk kurva under den där stunden de är på scenen. De går ut hårt, spelar lite ballader och bygger sedan upp till max inför slutet. Sedan blir det några extranummer.

Men så funkar inte Jack White. Han gick, för att citera en gammal sketch med Killinggänget, ut på max och ökade. Han spelade förvisso ballader, men de var minst lika intensiva som de snabba låtarna. Han hade inget mellansnack förutom ett kort tack och bandpresentation. Han hade faktiskt nästan inga pauser alls mellan låtarna. Konserten var som ett enda långt medley.

Bandet denna kväll består av kvinnorna i The Peacocks. Männen i The Buzzards får vila. Ja, han turnerar med två band. Allt för att de inte ska bli lata och bekväma och för att White själv ska få variation och låtarna hållas levande. Vilka som ska spela på kvällen bestäms vid frukosten. 

Så vi får dundrande trummor, fiol, ståbas och elbas, lap steel, piano, orgel och White själv som springer runt runt runt på scenen och byter mellan elgitarr, akustisk gitarr och piano både mellan och i låtarna.

Vi får låtar från mäktiga solodebuten Blunderbuss, vi får låtar från The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather. Vi får snuttar av låtar (han sjunger plötsligt några rader från You´re Pretty Good Looking For A Girl  till riffet från  Hang You From The Heavens), vi får hela låtar, vi får hela låtar i närmast dubbel hastighet, vi får bröt, vi får country, vi får rock, vi får blues och vi får punk. Vi får en konsert som är välregisserad och fullständigt kaos samtidigt. Vi får en ruskigt snygg ljusshow. Vi får kort sagt valuta för varenda krona. En sjunationsarmé kunde inte stoppat honom.

Det är precis så jävla tokbra som jag inte riktigt vågade hoppas.

Min mancrush på mannen som en gång döptes till John Anthony Gillis håller i sig och Love Interruption, countryduetten med Ruby Amanfu, är fortfarande årets mest laddade. Amen!

Läs mer om Jack White:

The White Stripes tog farväl med dokumentär

Mer om samma The White Stripes-dokumentär

Ett kort inlägg om The Dead Weather debutskiva Horehound

2010 gjorde The Dead Weather en av årets 20 bästa låtar

Lyssna på solodebuten Blunderbuss på Spotify

Lyssna på en massa annat av och med Jack White på Spotify