lördag, augusti 27, 2011

Dolly Parton smart nog att spela korkad

http://www.cmt.com/sitewide/assets/img/artists/parton_dolly/dollyparton53-430x250.jpg

Det är lätt att glömma, men den Dolly Parton som står på scenen och dyker upp i intervjuer är lika mycket en skapelse av den riktiga Dolly som Ziggy Stardust någonsin var av David Bowie.

Under perukerna och bakom allt prål döljer sig en skicklig låtskrivare, skicklig affärskvinna och medveten strateg. Dum blondin är det sista hon är, även om hon kanske varit för bra på sin karaktär för sitt eget bästa. I en bransch där folk från medelklassen ofta återskapar sig som arbetarklasshjältar – skriver de inte låtar om det så hävdar de i alla fall att de tågluffat genom södern med Woody Guthrie – gjorde Parton tvärtom. Och resultatet blev en levande Barbiedocka.

Hon växte upp i en timmerkoja i Birds Creek, Tennessee som ett av elva barn. Hon har själv hävdat att den karaktär hon skapat är baserad på samhällets fnask. När Dolly och hennes mamma åkte för att handla såg de henne ofta på stan. Dollys mamma reagerade med ett bestämt fy och Dolly reagerade med ett lika imponerat wow.

Redan 1964 flyttade hon till countrymusikens huvudstad Nashville. Hon var 18 år och hade bestämt sig för att bli stjärna. Med sig i bagaget hade hon en röst som redan gjort henne till lokal kändis och en rejäl dos låtskrivartalang. Hon hade börjat skriva redan i sjuårsåldern. På plats i sin nya hemstad plockades hon snabbt upp av veteranen Porter Wagoner och blev hans körsångerska. Nästan lika snabbt träffade hon sin man Carl som hon varit gift med sedan dess.

Det var förmodligen där, med en annan röst att ta hänsyn till, hon lärde sig att använda sin egen med förnuft. Hennes röst stack ut utan att hon behövde anstränga sig. Om ni vill höra skillnaden mellan en sångerska som använder sin röst för att förmedla låtens känsla och en sångerska som använder låten för att förmedla sin röst kan ni jämföra Dollys vackra originalversion av I Will Always Love You To med Whitney Houstons kanske inte fullt lika subtila version.

Just den låten skrev Dolly till Porter när hon lämnade hans band. Han hade hjälpt henne men karriären, men hans version av country var traditionell. Hon ville utveckla sin musik. När hon anklagades för att lämna countryn svarade hon jag lämnar inte den, jag tar den med mig. Fram till och med 1975 hade Parton släppt sexton album med i huvudsak traditionell country och skrivit majoriteten av låtarna själv. Vill man veta något om hennes barndom kan man lyssna på låtar som Coat Of Many Colors och My Tennessee Mountain Home.

Hennes dröm om att bli stjärna är inte ovanlig, men hon var bevisligen beredd att jobba för att lyckas. Trots detta satte hon sig inte ner och var nöjd. Under åttiotalet närmade hon sig allt mer popmusiken, ibland kanske med lite väl glassigt resultat, och lyckades erövra även en publik som inte gillade country. Here You Come Again, 9 To 5 (missa inte hennes nagelsolo) och Island In The Stream är välförtjänta klassiker. I slutet av åttiotalet återvände hon till rötterna med den avskalade och väldigt framgångsrika Duetts tillsammans med Linda Ronstadt och Emmylou Harris.

Dolly är numera en av de stora ikonerna och eftersom hon gjort en seriefigur av sitt utseende är hon lätt att känna igen. Däremot är människan Dolly inte lika känd. Hon har styrt sin karriär, och mediebilden, med järnhand. Hennes intervjusvar är ofta roande och smarta, men utan att egentligen svara på frågan. Parton vet vad hon vill och hon tänker inte ge bort något i onödan. På frågor om sitt utseende brukar hon svara det kostar att se så billig ut.

Och det krävs intelligens att överleva i musikbranschen i mer än fyrtio år. Nästa gång du gör dig rolig på hennes bekostnad är det inte du som skrattar sist.

Den här helgen spelar Dolly i Stockholm (27 augusti) och Göteborg (28 augusti) och är även aktuell som myt och ikon i Jessica Nettebladts dokumentär Jag Är Min Egen Dolly Parton som kretsar kring fem svenska sångerskor, bland dem bland annat Nina Persson från The Cardigans och A Camp. Filme visas på SVT1 på tisdag vid 22:00, onsdag på ettan vid midnatt och lördag på ettan vid 14:45.

Vill du veta mer om Dolly rekommenderas också boken En Smart Blondin av Stephen Miller.

Läs mer om liknande:

Country för nybörjare

Johnny Cash At Folsom Prison.

Gillian Welch sveper fram långsamt

Missa inte Gillian Welchs nya skiva The Harrow & The Harvest

Emmylou Harris skapar gåshud

Emmylou Harris och rösten

The White Stripes har gjort en version av Jolene och en dokumentär

Dolly har gjort en version av Led Zeppelins Stairway To Heaven

The Band la grunden till skäggrocken som också kallas americana och är en sort country för folk som egentligen inte tror sig gilla country

Väntar man förgäves på en självbiografi om Dolly? Ja, förmodligen

Här letade jag efter en bra samling med Dolly

Varför lyssnar man på ledsen musik?

Frågesport för halva familjen - en fråga om Dolly!

Mer om Jag Är Min Egen Dolly Parton från DN

Mer om Jag Är Min Egen Dolly Parton på SVT

Etiketter: ,

2 kommentarer:

Anonymous Classier Corn sa...

Vilken välskrivet och intressant porträtt över en alltför oförtjänt bespottad artist!

7:23 em  
Blogger Ola Claesson sa...

Tack! Och visst är hon underskattad.

9:30 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida