Konsertrecension: Nina – A Dangerous Story About Me And Nina Simone

Nina – A Dangerous Story About Me And Nina Simone 
Tid: Fredagen den andra december. 
Plats: Katedralskolans aula. 
Längd: 85 välmatade minuter. 
Publik: Cirka 200. 
Bäst: Styrkan i smockan och berättarglädjen mitt i eländet.

Bara att Josette Bushell-Mingo i företällningen Nina – A Dangerous Story About Me And Nina Simone vågar sig på att tolka Simones låtar tyder på en attityd som kunnat få Simone själv att le förtjust. Men samarbetet mellan Riksteatern, Unity Theatre och Växjö Teaterförening är ingen regelrätt konsert. Monolog på engelska blandas med musik framförd med en trio. Sista tredjedelen blir det  konsert.

Bushell-Mingo har en imponerande karisma redan från början, om än inte samma intensitet som Simone. Hon kompenserar med energi. Vi börjar i Harlem 1969 och hamnar i en folkfest där Simone ska framträda. Musikerna hjälper till att piska upp stämningen. Om Simone var en långsamt mullrande vulkan är Bushell-Mingo mer ett fyrverkeri. Men glädjen övergår snabbt i ett uppräknande av svarta som dött i rasistdåd de senaste åren. Bitvis är det så tyst i salen att det går att höra en dröm falla i bitar.

Sedan tillbaka till Ninas första konsert i en vit kyrka vid elva års ålder. Hon vägrade spela om hennes föräldrar inte fick sitta längst fram. Föräldrarna skämdes och önskade att hon skulle hålla tyst. Efter konserten fick hon sin första applåd. Men hon glömde inte och byggde en egen kyrka med sin musik. Bushell-Mingo förkunnar att hon är medlem i den kyrkan. Detta leder till en berättelse om när hennes egen mamma gick bort. Trots ämnet lockar den till skratt. Detaljer från huvudrollsinnehavarnas respektive liv blandas tills de möts, metaforiskt, och Simone sjunger bara för henne.

Bushell-Mingo har arbetat med The Royal Shakespeare Company och har erfarenhet av både skådespeleri, regisserande och sång. Det förklarar att hon så nyanserat kan skildra både ilskan och känslan att dricka soppa med sked samtidigt som hon med fingertoppskänsla framför Simones musik. Mississippi Goddam från 1964 (samma år som Bushell-Mingo föddes) framförs med sådan attityd att ögonbryn blir svedda långt bak i lokalen. Det är, minst sagt, en stark och gripande upplevelse. Samma sak med Sinner Man. I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free är jublande och bejublad.

Det pratas om vår tids rädsla för allvar. Bushell-Mingo är inte rädd för allvar. Det är snarare oroväckande hur aktuella några av låtarna är än idag. Har vi verkligen inte kommit längre på femtio år? Har vi inte lärt oss något?

Läs mer om liknande:

Filmrecension: What Happened, Miss Simone?

Bokrecension: Lennart Persson - Samlade Texter Ur Tidningen Sonic 

Skivrecension: Rokia Traoré - Né So 

Vad har svenska regenter lyssnat på? 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.