Konsertrecension: Final Days Society

Final Days Society
Tid: Fredagen den sextonde september. 
Plats: Kafe De Luxe. 
Längd: Sjuttio minuter. 
Publik: Ett åttiotal som mest. 
Bäst: Oväsen, oväsen, ljuva oväsen.

Redan av bandnamnet går det att misstänka att det inte är ölhävarrock som spelas. Växjöbandet Final Days Societys senaste skiva Icebreaker kom förra året och innehåller sex låtar. Tre av dem ligger runt tio minuter. De känns inte så långa. En bra låt bli aldrig för lång. At Peace At Last är till och med lite i kortaste laget, trots att det hade gått koka gammaldags idealmakaroner innan sista tonen klingar ut. Det är musik som vänder sig inåt. Musik att småsvänga till, snarare än att hoppa eller dansa till. Musik att blunda till, snarare än vråla till. De som är i källaren för att ta en lugn öl med kompisarna får nog inte riktigt vad de vill ha. Däremot hade de, med lite mer tålamod, fått vara med om en häftig upplevelse. Och det jublas mellan låtarna. Efter bara femtio minuter hörs det ett leende hej från scenen. Publikfrieri på hög nivå. Sedan spelar de Icebreaker och då går det att ta en omgång idealmakaroner till.

Ibland är musiken lågmäld, drömmande och vacker. En soluppgång med en älskad. Ibland, rent av något oftare, är det ett jäkla oväsen, mardrömmande vackert på ett helt annat sätt. Ibland manglas det för fulla muggar samtidigt som en vackert ringande gitarr skiner igenom. Bandet består av två gitarrer, bas och trummor. Ibland synt, megafon och en extra trumma. Låtarnas upplägg må vara likartat och i längden flyter de ihop, men det är inte nödvändigtvis något dåligt. Ljuset matchar förresten musiken. När de brakar på som mest tänds vad som kan vara helljus på scenen. Som att möta en raggare i en gammal Volvo med extraljus utanför Älmeboda en mörk kväll.

Tidigare i år turnerade de fyra i Europa med sina svarta (förstås) kläder och den här spelningen är något av ett hej och tack innan det är dags att försvinna och börja jobba på ny musik. Och spelningar med familj, vänner och bekanta i publiken har ofta en speciell laddning. Applåderna har lite extra värme och kärlek, är förmodligen mer lättförtjänade än inför en publik bestående av främlingar. Bandet är rimligtvis också mer nervöst på hemmaplan. Men de har rutinen. Låtarna sitter. Medlemmarna ler till och med, även om musiken inte är Lasse Stefanz.

Om det är så här planetens sista dagar kommer låta, och det verkar inte allt för långsökt att det kommer bli något åt det hållet, så är det rent av läge att sluta oroa sig och börja älska bomben.

Läs mer om något helt annat:

Joy Division för nybörjare  

Country för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.