fredag, april 01, 2016

Konsertrecension: Kikki Danielsson

Kikki Danielsson 
Tid: Söndagen den tjugonde mars. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: 110 minuter. 
Publik: Cirka 400. 
Bäst: De har roligt på scenen och i publiken.
Ibland känns det som att Kikki Danielsson har blivit mer skvallerföljetong än sångerska, känd mer för att vara känd än för sin musik. De senaste 20 åren har hon bara släppt två nya skivor. Hon pratar om sina äventyr i skvallertidningarna innan låten Hard Country, om att bli illa behandlad. I slutet av förra året kom Postcard From A Painted Lady, som av kritikerna hyllades som en av hennes bästa. Texterna, liksom musiken skriven av Sulo Karlsson, är väldigt personliga. Kanske är det därför hon valde att sjunga dem på engelska. För att det inte skulle komma FÖR nära. Eller han hon en stor internationell publik? Sulo är förresten med på scen och sjunger och spelar gitarr. Han sjunger The Rolling Stones Dead Flowers medans Kikki gör något annat. Kanske inte en slump att han ser ut som en nystruken Ronnie Wood? Med på scen är också bland andra Idde Schultz, som sjunger Fiskarna I Haven medans Kikki återigen gör något annat.
Det blir många låtar från Postard From A Painted Lady, och det är tydligt att de är viktiga för henne. Not About Me Anymore och Stay Away From The Blue Bayou tillhör kvällens höjdpunkter. Visst sjunger hon några klassiker också, men det är svårt att på allvar tycka Bra Vibrationer och Papaya Coconut är bra låtar. De sjungs med glatt humör och temperaturen i publiken höjs. Även om höjdpunkterna finns i de nya engelska låtarna skulle nog många föredra mer åttiotalsbekanta. Det blir bara tre låtar på svenska.
Det blir desto mer skratt. Kikki pratar om sina år i Växjö - de bästa fyra åren i hennes liv, menar hon. Hon pratar mycket överlag. Kanske för att få ordning på flåset, kanske för att hon gillar att prata. Finns Oleo kvar, undrar hon. Nej. Barbarella? Nej. Har folk önskat låtar via Twitter? Ingen i publiken har Twitter.
Nästa alla låtarna har en countryton och de fyra musikerna kan sin sak och känns som ett kompisgäng. Gunnar Frick spelar genomgående utmärkt pedal steel. Och det är lätt att missa vilken röst Kikki har, kanske för att hon inte tycks behöva anstränga sig. Hon är en väldigt självklar och otvungen sångare, och med årens rätt har rösten fått några klädsamma sprickor i kanterna.
Det hörs inte minst i The Ballad Of Lucy Jordan, även om hon inte är lika väderbiten som Marianne Faithfull. Och det ska vi nog vara glada för. Efter utdelning av blommor går bandet av scenen och publiken är på väg ut när Sulo snabbt går fram till micken och säger att de tänkt köra två låtar till. Vissa vänder och går och sätter sig igen. Kvällen avslutas sedan med fina titelspåret från senaste skivan och Wizex Cowboy Yoddle Song där publiken mer eller mindre allsångsjoddlar. Mer kul än bra, men det blir några garv till.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida