Lundell i all ära, men Ossler då?

Nyligen släppte det svenska musikmagasinet Sonic ett specialnummer där de listar de hundra bästa svenska skivorna någonsin. Eftersom alla manliga musiknördar innerst inne är Rain Man har det blivit liv i luckan. 150 000 män i klimakterieåldern, många som till vardags dessutom ofta är klädda i flanellskjorta, har gått i taket över att Ulf "Öffe" Lundell inte är representerad på listan med mer än en skiva (Längre Inåt Landet återfinns på plats 66). 

 Många av dessa män har egna måndagskrönikor i Aftonbladet, vissa andra har efternamn som rimmar på Brandersson Lij, och debatten har gått fram och tillbaka. I synnerhet hävdas det att skivan Den Vassa Eggen borde varit med på listan. Skivan är vad som kallas en skilsmässoskiva och har därmed status som en svensk Blood On The Tracks (se Dylan, Bob) eller Tunnel Of Love (se Springsteen, Bruce).

En av de roligaste sakerna med en sån här tidning, förutom att upptäcka skivor man missat, är förstås att beklaga sig över alla som inte kom med.

Jag kan sakna ett popfyrverkeri som Brainpools Painkiller och något av Anna Ternheim - främst kanske Leaving On A Mayday. 

Men framförallt saknar jag den skånska gnisslaren, grubblaren och möbelsnickaren Ossler. Om 150 000 svenska män ojar sig över att Lundell inte har fler skivor på listan - de har förvisso en poäng - är vi nog två eller kanske rent av tre som undrar var Ossler tog vägen. Han har gjort sex skivor och ingen av dem är mindre bra än såinihelvetes bra. Musiken kanske gnisslar och tar sig an lite för stora frågor för att den genomsnittliga Tomas Ledin-badaren ska orka lyssna. Det ska villigt medges att Ossler inte är ett stort eller känt namn. Däremot är han en kritikerfavorit och jag är faktiskt förvånad över att han inte är med på listan.

Huvudkandidat är Ett Brus från 2008. Här finns ett gäng fantastiska låtar som heter saker som Svinbesättningen, Borra Hål, Svartare Än Blå och Elvis På Institution. Språket är högst eget, kommer från de privataste av tankar och framförs på den mjukaste av helsingborgska. Titlar är något av en specialitet, tidigare i år släpptes Stas.

Ossler har insett att han aldrig kommer nå ut till en stor publik och istället för att se det som en nackdel vänder han det till sin fördel. Fördelen är att han inte behöver kompromissa med sin musik - han kommer ändå inte hamna på Svensktoppen och kan göra exakt den musik han vill göra. Men den är inte svårlyssnad, snarare väldigt vacker.

Ett Brus är inspelad i legendariska Hansa Tonstudio på tvärgatan Köthener Strasse i Berlin, precis vid Potsdamer Platz, och låter väldigt bra även rent ljudmässigt. Akustiken i den stora balsalen på våning två i huset utnyttjas på ett utmärkt sätt av teknikern Michael Ilbert. Musikerna har modet att spela tyst för att inte dränka ljudet. Få skivor har en så luftig ljudbild.

Så Lundell i all ära, men ännu viktigare än vad 67 egentligen tog vägen undrar jag ödmjukast - var tog Ossler vägen?

Och om någon Lundell-Rain Man har läst hela vägen hit vill jag påpeka att det är korrekt att Sextisju, Sextisju inte var med på Den Vassa Eggen. Sextisju, Sextisju var med på Lundells debutskiva Vargmåne som släpptes 1975 och Den Vassa Eggen släpptes tio år senare.
Lyssna på Ossler och Ett Brus på Spotify.

Läs mer om liknande:

Bob Dylan för nybörjare

Bruce Springsteen för nybörjare

Anna Ternheims senaste skiva The Night Visitor är inlyssnad

David Bowie har också varit i Hansastudion 

Brainpool finns nu även i samlad form 
Läs mer om Ulf Lundell