Anna von Hausswolff värmer i höstmörkret
Plats: Växjö teater.
Tid: Torsdagen den 25 oktober.
Längd: 80 minuter.
Publik: 75 personer.
Bäst: Helhetsupplevelsen är onekligen mäktig.
Den 31 oktober spelar Anna von Hausswolff i Berlin. Hennes musik låter som Berlin känns. Och det är inte det trevliga fina turist-Berlin det låter som. Det är det gamla delade Berlin och det låter som om man befinner sig en bra bit in i öst.
Von Hausswolff debuterade med Singing From The Grave och fortsatte med Ceremony. 2009 fyllde hon Annedalskyrkan i Göteborg under musikfestivalen Way Out West trots att hennes första album ännu inte var släppt.
Musiken är gotisk, stor och dramatisk. Ceremony tillägnades hennes bortgångne morfar. Antalet popskivor, om nu pop är rätt ord - bitvis är det närmare konstmusik, som har en kyrkorgel som huvudsakligt instrument är inte många. Men von Hausswolff har hittat en egen ton och kanske är det därför alla kritiker gått i taket av glädje. Bandet består av två syntar (som förmodligen är lättare att turnéra med än kyrkorgeln), två gitarrer och trummor. Bakom bandet visas en film där bland annat månen, blommor och några får medverkar.
Är musiken lättlyssnad? Nej. Är den glad? Nej. Är den vacker? Ja. Blir man glad inombords? Ja. Och berörd. Om man aldrig upplevt något jobbigt i sitt liv kanske man tycker musiken är otäck, men annars är det bara att kapitulera. Gillar man atmosfären och stämningen på David Bowies mästerverk Low och hos Joy Division och Nico är musiken en virkad höstfamn med halsduk att värmas av.
Volymen är bitvis väldigt hög. När bandet brötar som mest låter det som Black Sabbath med Kate Bush på sång (Deathbed). Red Sun och Harmonica utgör några av andningspauserna, något hon skämtar om, ”ni får vila öronen lite". Mountains Crave är en höjdpunkt, och en otypisk rytmisk sådan i de annars ofta mässande melodierna .
Även om musiken förmodligen är för mörk för att nå ut till de som kallas vanligt folk, vilka de nu är, är det lätt att höra och inse varför hon är så uppskattad bland de som en gång gripits av hur vacker och mäktig upplevelsen är. Och själv verkar von Hausswolff vara en sprallig typ.
Tid: Torsdagen den 25 oktober.
Längd: 80 minuter.
Publik: 75 personer.
Bäst: Helhetsupplevelsen är onekligen mäktig.
Den 31 oktober spelar Anna von Hausswolff i Berlin. Hennes musik låter som Berlin känns. Och det är inte det trevliga fina turist-Berlin det låter som. Det är det gamla delade Berlin och det låter som om man befinner sig en bra bit in i öst.
Von Hausswolff debuterade med Singing From The Grave och fortsatte med Ceremony. 2009 fyllde hon Annedalskyrkan i Göteborg under musikfestivalen Way Out West trots att hennes första album ännu inte var släppt.
Musiken är gotisk, stor och dramatisk. Ceremony tillägnades hennes bortgångne morfar. Antalet popskivor, om nu pop är rätt ord - bitvis är det närmare konstmusik, som har en kyrkorgel som huvudsakligt instrument är inte många. Men von Hausswolff har hittat en egen ton och kanske är det därför alla kritiker gått i taket av glädje. Bandet består av två syntar (som förmodligen är lättare att turnéra med än kyrkorgeln), två gitarrer och trummor. Bakom bandet visas en film där bland annat månen, blommor och några får medverkar.
Är musiken lättlyssnad? Nej. Är den glad? Nej. Är den vacker? Ja. Blir man glad inombords? Ja. Och berörd. Om man aldrig upplevt något jobbigt i sitt liv kanske man tycker musiken är otäck, men annars är det bara att kapitulera. Gillar man atmosfären och stämningen på David Bowies mästerverk Low och hos Joy Division och Nico är musiken en virkad höstfamn med halsduk att värmas av.
Volymen är bitvis väldigt hög. När bandet brötar som mest låter det som Black Sabbath med Kate Bush på sång (Deathbed). Red Sun och Harmonica utgör några av andningspauserna, något hon skämtar om, ”ni får vila öronen lite". Mountains Crave är en höjdpunkt, och en otypisk rytmisk sådan i de annars ofta mässande melodierna .
Även om musiken förmodligen är för mörk för att nå ut till de som kallas vanligt folk, vilka de nu är, är det lätt att höra och inse varför hon är så uppskattad bland de som en gång gripits av hur vacker och mäktig upplevelsen är. Och själv verkar von Hausswolff vara en sprallig typ.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
09:59:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida