Boken 99 Proggplattor även för oss som inte var där

För oss som inte har så många minnen från sjuttiotalet när DDR-Sverige nådde sin vänstertopp finns välskrivna och intressanta boken 99 Proggplattor (2006). De pålästa guiderna Mia Gerdin, Bengt Eriksson och Stefan Wermelin har skrivit en bok som är läsvärd även för oss som närmast är centerextremister. Det skrivs om Pugh, Peps, John Holm och in kommer självfallet också Philemon Arthur & The Dung. Fyra favoriter och namn som egentligen inte hade så mycket med det hela att göra. Pugh fick inte vara med för att hans texter inte var tillräckligt samhällstillvända. Samma förresten med Ulf Lundell som då försvann spårlöst. Och få artister i detta land var väl redan då så bra på att förmedla de allra djupaste rötter från det onda imperialistlandet i väst som Peps?

Vi som var väldigt små på åttiotalet har tydliga minnen av att Sverige var en del av östblocket, kanske framförallt kulturellt. De två statliga och allenarådande tv-kanalerna började sina sändningar vid 18:15 och höll i bästa fall på hela vägen fram till minst halv elva. Barnprogrammen var nästan undantagslöst dockprogram från våra kamrater i Rumänien eller Tjeckoslovakien. Det känns i alla fall så nu i efterhand.

Nu är det 2011 och vi har ett fascistiskt parti i riksdagen. Landet Antingen Eller kan inte bestämma sig. Vänster eller höger? Jag jämför nu inte vänsterrörelsen med Sverigedemokrabaterna. Till vänster ingår i alla fall inte folkmord i ideologin, utan brukar mest uppstå av misstag på vägen.

De tre författarna var på plats där och då och jag blir nyfiken på att höra musik och band som tycks omöjliga att få tag på. Som bokens titel avslöjar skildras den svenska musikrörelsens uppgång och fall utifrån 99 skivor. Det börjar med Hansson & Karlssons debut Monument från 1967. Den var väl närmast progressiv i ordet engelska bemärkelse. Det slutar ca 200 sidor och tolv år senare med Dag Vag och deras debutskiva med samma namn. Den är väl heller inte så mycket progg, kan tyckas. Kanske börjar det med gärdesfesterna och slutar med tältprojektet.

I efterordet argumenteras det för att de inte alls tog slut där. I själva verket, hävdas det, finns proggen fortfarande bland oss. Det argumenteras trovärdigt för att det är så. Att proggen än idag rör upp starka känslor märktes nyligen i Bengt Palmers Sommarprogram i P1. Han ägnade vad som kändes som en tredjedel av programmet åt att till synes idiotförklara allt som hade med musikrörelsen att göra och gick hårt åt deras manifest. Men Palmers var å andra sidan i samma program öppen med att ha skrivit manus till Göta Kanal 2, så jag vet inte. Synd att han inte la lika mycket tid och energi på det.

Däremellan läser man i boken om de kända männen och kvinnorna och några man - i alla fall jag - aldrig hört talas om. Några det kliar i öronen att få höra och några som, tja, kanske numera är mer tidsdokument än musikalisk njutning. Tanken att alla ska få vara med och spela är ju vacker i teorin, men kanske inte alltid så njutbar för öronen. Och när musiken bara blir ett medel att få ut politiska åsikter vill jag inte heller vara med, även om ursprungstanken var god.

Om bandet Kung Tung (från Kalmar) skriver Wermelin:

Småstadens småaktigheter kommer till tals i versernas uppbragta monologer. Även om vänstern tidvis var rabiat enkelspårig, så gällde det även den andra kanten när sanningen skulle fram om politik, solidaritet och invandrare. Det är väl tur att det inte är så nu för tiden?

Boken bjuder på både insikt och några skratt. Dessutom tvingar den mig, surt nog, att omvärdera Mikael Wiehe. Han verkar ha humor, trots allt. Namnet Hoola Bandoola visar sig vara hämtat från en Kalle Anka-film där myror plundrar Kalles picknickkorg med stridsropet Hoola! Bandoola!

Dessutom:

Du har väl inte missat Stefan Wermelins underbart nördiga program Wermelin som sänds söndagar vid 22:05 på P4? Musik som inte hörs på Rix FM!

Läs mer om musik och musikböcker

Pugh-boxen, som i en lite låda av papp

Peps har sjungit med Nisse Hellberg, vars politiska texter kanske är lite i subtilaste laget för proggen

Folkmusik var ett viktigt inslag i proggen, så även i Korrö 2011

Så var även jazz - svensk jazz för nybörjare

Esbjörn Hazelius och Navarra hade nog kallats progg på sjuttiotalet

Göran Lagerberg var först i Tages, senare i Kebnekajse och Egba (bland mycket annat)

Punkhistorian i Please Kill Me är också en politisk bok

Det finns vänstermusik även i USA

Hatade och saknade Berlinmuren fyller 50 år idag

Proggen var bitvis skäggig, skäggrocken uppfanns av The Band

Imperialistpop från sextiotalet - för nybörjare

Pete Seeger står onekligen en bit ut på vänsterkanten och Bruce Springsteen har tolkat honom

Lundell fick inte vara med i 99 Proggplattor, men fick, inte helt oväntat, lite större utrymme i Måns Ivarssons tredelade Lundell-biografi