Kani-kani-kani, kan ni inte sluta skjuta på mig

Det började med en fempoängskurs som hette Kriminalromanen i tradition och förnyelse. Det var förmodligen en av de mest givande kurserna jag läste under min universitetskarriär. En av böckerna som fanns på litteraturlistan var Den Skrattande Polisen av Sjöwall & Wahlöö. För mig var det en av de bästa böckerna på kursen, likt en svenk motsvarighet till Ed McBains Isola-serie, både till innehållet och formen. För en yngre generation kanske kommisarie Martin Beck och hans kollegor (förutom hans närmaste vän Kollberg som konstigt nog är bortplockad) är mest kända från "filmerna baserade på karaktärerna skapade av Maj Sjöwall och Per Wahlöö" med Peter Haber, ni vet den där svenska Polisskolan-motsvarigheten som TV4 använder för att fylla ut luckorna mellan Åsa-Nisse och Stefan & Krister.

Paret Sjöwall/Wahlöö skre de tio böcker om Martin Beck mellan åren 1965 och 1975. De har även filmats med Walter Matthau, Carl-Gustaf Lindstedt och Gösta Ekman i huvudrollerna. Böckerna är inte bara välskrivna och spännande med bra karaktärer och stundtals lysande dialog, de ger även en intressant bild av den politiska utvecklingen i Sverige under den period de skrevs, samtidigt som man får följa karaktärernas privatliv och åldrande. Förra sommaren bestämde jag mig för att läsa samtliga böcker - och självklart i den ordning de skrevs. Jag sträckläste och var efter ett tag framme vid bok nummer åtta Det Slutna Rummet. Där tog det slut. Den gick inte att få tag på. Jag hade fått tag på alla andra i samma utgåva och ville därför ha även den sista saknade pusselbiten med samma omslag, även om den dåvarande utgåvan var snyggare. Sedan dess har det förresten kommit ännu ett nytryck med väldigt snygga omslag. Men i alla fall. Jag gick på antikvariat. Det Slutna Rummet har alltid varit en av de tv-tre som inte har funnits att få tag på.

Igår tröttnade jag och gick till biblioteket, lånade hem den och ägnade resten av dagen till att läsa. Det var, tror jag, en av de bästa böckerna i serien. Det tycker jag förvisso om samtliga utom Polis, Polis, Potatismos och den avslutande Terroristerna som känns lite svagare, särskilt Terroristera är allmänt ansedd som ett misslyckande. Detta lär till stor del bero på att Per Wahlöö förlorade sin kamp mot cancern under arbetets gång och att hans livskamrat Maj Sjöwall lämnades att avsluta boken, ensam med sin sorg och parets barn.

Man kan se dessa böcker som en politisk skildring av Sverige under sin period, man kan också se dem som rätt och slätt deckare. Styrkan ligger snarast i mitten. Det är mord så tydligt placerade i svensk vardag, förvisso en som ägde rum innan jag föddes, att man inte kan låta bli tanken det här skulle kunna hända. Social utslagning och desperation är ett vanligt motiv. Mördarna är inte psykopater från helvetet utan oftast vanliga människor som gjort något misstag, gått ett steg för långt eller varit på fel plats vid fel tillfälle och inte sett någon annan utväg än mord. Personerna i dessa lågmälda berättelser kunde varit du eller jag.

Den fiktiva verkligheten är ibland mer realistiskt än den verklighet vi lever i. För om den fiktiva verkligheten överdriver blir den inte trovärdig. Det problemet har inte våra vanliga liv. Ändå är det onekligen det vanliga livet som med stor säkerhet skildras i dessa böcker. Det är stor konst att kunna skildra det lilla så träffsäkert.

Romanserien består av:

Roseanna (1965)
Mannen som gick upp i rök (1966)
Mannen på balkongen (1967)
Den skrattande polisen (1968)
Brandbilen som försvann (1969)
Polis, polis, potatismos (1970)
Den vedervärdige mannen från Säffle (1971)
Det slutna rummet (1972)
Polismördaren (1974)
Terroristerna (1975)

Dagens låt är But Not For Me av Chet Baker.