Pet Sounds-boxen är imponerande
En hel CD-box som bara innehåller musik från världens näst bästa skiva? Det är en mamma av en upplevelse. Bara att få höra Brian Wilson säga magiska ord som "OK, God Only Knows, take one" och "Good Vibrations, take one, please" ger mig gåshud. Det finns en version av Don´t Talk (Put Your Head On My Shoulder) som bara består av pianoackord där man hör hur komplexa Brians ackordlösningar var. Man får ännu mer gåshud. Man förstår samtidigt att det inte var världens enklaste inspelning. Musikerna skämtar om "God Only Knows, day 15" och "it´s getting light". Inspelningen var nog inte alltid enkel, men man kan konstatera att det var värt varenda droppe svett.
Allt gjordes nämligen live i studion. Det som hörs på skivan är det som hördes i studion. Inga pålägg gjordes i efterhand. Man kan förresten också höra låtarna med enbart sång. Wouldn´t It Be Nice med bara sång och harmonier? Gåshud. God Only Knows med ett alternativt slut? Inte gåshud, men i alla fall ett "va fan?". Man kan höra små nyanser som skiljer sig från skivan man lyssnat på i mer än tio år. Den där basgången stämde väl inte riktigt? Är inte pianot en oktav högre än på den utgivna version? Låter inte stråkarna lite stressigare? Det är som att ta del av ett alternativt universum. Skisserna på Mona Lisa. Så känns det.
När en sån som Paul McCartney kommenterar en skiva med orden shit, how did he even think of that? förstår man. Pauls egna band gjorde ju under samma period ganska bra grejer som Revolver och Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band (deras försök att visa den där Brian var skåpet trots allt skulle stå). Rubber Soul var den direkta anledningen till att Brian bestämde sig för att göra the greatest album ever. Man kan fråga sig vad som hade hänt om SMiLE faktiskt hade kommit ut när det var tänkt.
The Wrecking Crew, musikerna som Brian valde att jobba med på skivan, var egentligen Phil Spectors studiomusiker (resten av The Beach Boys var på turné i Japan). Man kan misstänka att det var vana vid att inte få gå hem förrän de hade spelat så att det lät som det skulle. På ett ställe hör man förresten Brian säga - detta har ingenting med något att göra men det måste ändå berättas - is it alright if we bring a horse in to the studio if we don´t screw anything up?
Skivan kan tyckas vara introvert och svår, men jag föll vid första lyssningen (och även vid den senaste). Den var otidsenlig när den kom och den är det än idag. Just därför är den tidlös. Den är för ärlig för att ignoreras och för uppriktig för att inte beröra. Pet Sounds är, tror jag, en skiva för alla som någonsin har älskat, förlorat, drömt om något eller någon och funderat på vad meningen med allt det här är.
En annan något brötigare skiva är The Raconteurs Broken Boy Soldiers. Förvisso har jag hängt upp mig på Steady As She Goes och inte kommit så mycket längre. Men detta öppningspår är en av årets bästa låtar så här långt.
Find yourself a girl
And settle down
Live a simple life
In a quiet town
Ganska långt ifrån det vanliga rockdravlet, om jag får säga det. Frågan är om jag vågar lyssna på resten av skivan. Kan den vara lika bra? Det återstår att höra.
En annan sak jag snart ska påbörja är Bill Brysons A Walk In The Woods. Samma mans Notes From A Small Island är något av det roligaste jag läst på senare år. Ärligt talat, hur många böcker får en att skratta högt? Faktiskt lika rolig läsning som ett av Tomas Ledins texthäften. Och det menar jag.
Dagens låt är Summer Wine av Nancy Sinatra & Lee Hazlewood.
Allt gjordes nämligen live i studion. Det som hörs på skivan är det som hördes i studion. Inga pålägg gjordes i efterhand. Man kan förresten också höra låtarna med enbart sång. Wouldn´t It Be Nice med bara sång och harmonier? Gåshud. God Only Knows med ett alternativt slut? Inte gåshud, men i alla fall ett "va fan?". Man kan höra små nyanser som skiljer sig från skivan man lyssnat på i mer än tio år. Den där basgången stämde väl inte riktigt? Är inte pianot en oktav högre än på den utgivna version? Låter inte stråkarna lite stressigare? Det är som att ta del av ett alternativt universum. Skisserna på Mona Lisa. Så känns det.
När en sån som Paul McCartney kommenterar en skiva med orden shit, how did he even think of that? förstår man. Pauls egna band gjorde ju under samma period ganska bra grejer som Revolver och Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band (deras försök att visa den där Brian var skåpet trots allt skulle stå). Rubber Soul var den direkta anledningen till att Brian bestämde sig för att göra the greatest album ever. Man kan fråga sig vad som hade hänt om SMiLE faktiskt hade kommit ut när det var tänkt.
The Wrecking Crew, musikerna som Brian valde att jobba med på skivan, var egentligen Phil Spectors studiomusiker (resten av The Beach Boys var på turné i Japan). Man kan misstänka att det var vana vid att inte få gå hem förrän de hade spelat så att det lät som det skulle. På ett ställe hör man förresten Brian säga - detta har ingenting med något att göra men det måste ändå berättas - is it alright if we bring a horse in to the studio if we don´t screw anything up?
Skivan kan tyckas vara introvert och svår, men jag föll vid första lyssningen (och även vid den senaste). Den var otidsenlig när den kom och den är det än idag. Just därför är den tidlös. Den är för ärlig för att ignoreras och för uppriktig för att inte beröra. Pet Sounds är, tror jag, en skiva för alla som någonsin har älskat, förlorat, drömt om något eller någon och funderat på vad meningen med allt det här är.
En annan något brötigare skiva är The Raconteurs Broken Boy Soldiers. Förvisso har jag hängt upp mig på Steady As She Goes och inte kommit så mycket längre. Men detta öppningspår är en av årets bästa låtar så här långt.
Find yourself a girl
And settle down
Live a simple life
In a quiet town
Ganska långt ifrån det vanliga rockdravlet, om jag får säga det. Frågan är om jag vågar lyssna på resten av skivan. Kan den vara lika bra? Det återstår att höra.
En annan sak jag snart ska påbörja är Bill Brysons A Walk In The Woods. Samma mans Notes From A Small Island är något av det roligaste jag läst på senare år. Ärligt talat, hur många böcker får en att skratta högt? Faktiskt lika rolig läsning som ett av Tomas Ledins texthäften. Och det menar jag.
Dagens låt är Summer Wine av Nancy Sinatra & Lee Hazlewood.
upplagd av Ola Claesson
14:24:00
2 kommentarer:
Icke att glömma så har ju samma B. Bryson även lyckats göra underhållande läsning av den annars mycket esoteriska fysikens värld.
Antony and the Johnsons "I am a Bird Now" är för övrigt ruggigt bra.
Världens bästa skiva (just nu) är dock "69 love songs". Det skulle ju varit "100 love songs" men kompositören Stephin Merritt orkade inte så långt. Dessutom hade siffran 69 potential ur en grafisk synvinkel.
Nästa veckas världens bästa skiva har jag inte bestämt mig för ännu, men det är möjligt att Merritt kan hänga kvar vid förstaplatsen.
Anledningen till att jag inte kan säga att "detta är världens bästa skiva, någonsin, alla kategorier" är ju för att man ändrar smaken, man tröttnar på en skiva - sedan "upptäcker" man storheten igen 1 år senare och vips så är den skivan världens bästa igen. Jag kan helt enkelt inte kategoriskt spika fast en skiva som världens bästa i evighet.
A Short History Of Nearly Everything är dessutom en av de bästa boktitlarna någonsin. Har den hemma. Ska läsa den också.
"Världens bästa skivor" är en knepig lista, absolut. Jag hoppas verkligen att jag någongång kan hitta en skiva som kan ge lika mycket under lika lång tid som Revolver och Pet Sounds. Red Dirt Girl av Emmylou Harris är nära, så även Time Out Of Mind (Bob) och Lovers Rock (Sade). Även In A Silent Way, Elephant...du vet ju vad jag lyssnar på...
Ju mer man hört, desto svårare är det att ta sig in på topp tio. OK Computer (Radiohead) och The Convincer (Nick Lowe) ska nog också in där. Och trettio till. Det tar aldrig slut, och det är väl också charmen?
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida