Konsertrecension: Mönsterås Bluesband

Mönsterås Bluesband
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den sjunde mars.
Längd: Strax över två timmar plus paus.
Publik: Ett sjuttiotal som mest.
Bäst: Fortsatt spelglädje efter 40 år.

Mönsterås Bluesband är, för den uppmärksamme läsaren, ett bluesband från Mönsterås. Förra året firade de 40 år. Tre av de år 1974 något yngre herrarna är fortfarande med: Calle Engström (mycket sång, lite munspel och gitarr) och Mats Grönqvist (lite sång, snabb gitarr) samt Peo Fahlström på keyboard. Nykomlingarna Tommy Medner och Bosse Olsson, som klev på tåget 1995 respektive 1987, är den sortens rytmsektion som gör det de ska på ett sätt som gör att det är lätt att missa hur tajta de är.

Materialet har från start varit en blandning av tolkningar på engelska och eget på främst svenska. Konserten börjar med ett set med engelska låtar. Framåt tredje låten, en tolkning av Magic Slims Living In My Neighborhood, börjar de bli varma i kläderna. Intensiteten hålls kvar med egna krypande As A Child och Jimmie Rodgers Goin Away Baby som båda finns med på senaste skivan 40 Years. Det blir många låtar därifrån och många påpekanden om att den finns att köpa i pausen och efter konserten. Sista låten i första set blir den första låten från senaste skivan - Hound Dog Taylors It´s Alright.

Efter paus blir det i huvudsak egna låtar på svenska och många från början av karriären som ”inte spelats på 39 år”. Grönqvist sjunger tre låtar, Engström plockar fram munspelet på två av dem. De första - till exempel Båge Av Stål - är mer rock än blues och det dyker upp ett snyggt tvillinggitarrsolo. Spelglädjen skruvas upp. I publiken blir det handklapp, dans och ett och annat spontant utbrott av luftgitarr, den medelålders mannens motsvarighet till att ha mössa på sig inomhus. I Samma Band har ett keyboardsolo där Fahlström spelar som om han har 15 fingrar. Det är mindre än tre mil mellan Mönsterås och Oskarshamns kärnkraftverk. Fahlström är något av bandets hemliga vapen. Där var och varannat gitarrsolo får applåder (förvisso rättvist) bjuder Fahlström bitvis på lika vilda prestationer.

Framförandet är tryggt, ledigt och svängigt. Åren skapar vana och så länge det inte övergår i enbart rutin - vilket det inte gjort - är det här är ett band som tillsynes är självspelande. Saker sitter där de ska, inget tjafsande. Det är rörande att se att medlemmarna ibland får ögonkontakt och ler åt varandra. Och när kvällen avslutas med en Earl Hooker-tolkning är den mer eller mindre självdansande ut i natten.

Läs mer om liknande:

Mönsterås Bluesband live 2012

Blues - så funkar det!

Bluesfestivalen i Mönsterås startades som en del av bandets 20-årsfest

Sven Zetterberg får svenska män att dansa

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.