Elvis Presley 80 år (och en dag)
Den 28 januari 1956 kraschlandade Elvis Presley
med en lätt sexfixerad svart subkultur rakt ner i det vita
medelklassamerikas vardagsrum på bästa sändningstid. Heartbreak Hotel
hade släppts dagen innan. Mindre än två år tidigare hade kongressen
beslutat att invånarna i södern oavsett hudfärg skulle få gå i samma
skolor. Det skulle dröja till mitten av sextiotalet innan
rasdiskriminering upphörde på till exempel restaurang och andra
offentliga arenor.
I detta samhälle inte bara sjöng Presley
- han rörde på höfterna samtidigt. Där gick väl ändå gränsen, menade
den vita majoriteten. Han hade, påstådde vuxengeneration, mer eller
mindre samlag i direktsänd tv. Ungdomarna älskade det. Andra kritiserade
honom för att ha anpassat musikstilen för att nå ut till en större -
läs vit - publik. Förvisso ändrade han öppningsraden i Smiley Lewis låt
från one night of sin is what I´m now paying for till one night with you
is what I´m now praying for. Men på sättet som han sjöng var det
tydligt att det inte var bibelstudier han tänkte ägna natten åt. Och
hans rastlösa uppenbarelse skvallrade om att han alstrade mer energi än
Barsebäck.
Ironiskt nog var de stora namnen i den rock´n´rollvåg
som ansågs driva ungdomen i fördärvet med djävulens musik samtliga
troende. Little Richard skulle rent av snart bryta med rock´n´rollen för
att bli predikant - i alla fall tills han bytte tillbaka igen. Presley själv föredrog gospel när han satt hemma vid pianot.
Uppväxt
i Memphis från tolv års ålder, dit föräldrarna Gladys och Vernon
flyttade med sin lilla familj för att få ökade jobbmöjligheter, blev
snart Beale Street hans utbildning i i huvudsak svart kultur. Nu en
turistfälla, då en gata som kallades syndens näste med klubbar, barer
och skivaffärer. Den unge Presley sög upp
rubbet. Det var ett stort steg från födelseorten Tupelo där han sågs som
något av en ensling och växte upp i ett hus bara marginellt större än
en skokartong.
För honom var det fullt naturligt att ha oljig våg
i håret, ögonskugga och rosa skjorta - som förvisso inte gjorde så
stort intryck i svartvit-tv. Andra gången han sjöng framför kamerorna
togs det säkra före det osäkra och han filmades bara från midjan och
uppåt. Han kontrade med att lyfta ena handen och vicka lite på
lillfingret.
Han uttalade sig nästan aldrig om politik - med
undantag för In The Ghetto och en utmärkelse till narkotikaagent, jodå,
av president Nixon - och var en av få artister som inte tog ställning
mot (eller för all del för) Vietnamkriget. På ett sätt var han
gammaldags underhållare, långt från många av sina mer medvetet
samhällstillvända epigoner.
Det är möjligt att Presley
aldrig var medveten om hur revolutionerande han var under de där åren
på femtiotalet. Att han inte insåg vilket symbolvärde han hade. Att han
sparkade in dörren utan större baktanke. Att han bara var ett med
musiken - oavsett vilken hudfärg den ansågs ha - och sjöng utan att
förstå varför det måste bli sånt liv för det.
Läs mer om personer födda den åttonde januari:
Klara Söderberg (First Aid Kit)David Bowie
Ron Sexsmith
Elvis Presley
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida