Fula Fula Ord: Brainpools pop håller fortfarande

You don´t know what I´m gonna do
I´m gonna send my heart in a box to you
Wrap it up and seal with glue
That is just what I´m gonna do
- In A Box

Det var som vanligt bara de skrikande fjortonåriga tjejerna och killarna med pannlugg som förstod: Brainpool var ett lysande band. Jag tyckte det då, förmodligen lite i smyg. Jag tycker det nu, och jag blir förvånad. Många band från mitten av nittiotalet håller inte ens för nostalgi. Men jag spelar samlingen We Aimed To Please på repeat och inser att en bra låt är en bra låt är en bra låt. Och här finns bra låtar. Jag hör referenserna till förr, men det är inte de som är viktiga. Det viktiga är den radda lysande poplåtar som hoppar runt i högtalarna.

Hur kan Invisible To Her inte vara staty avtäckt av kungen? Hur kan Here´s A Boy inte vara med i psalmboken? Hur kan Baby Baby Baby Baby Baby Baby Baby I Love You inte vara den bästa låttitel någonsin där ordet baby förekommer sju gånger? Den finns förvisso inte med på samlingen, men den måste ändå nämnas av rent estetiska principer.

Det finns förmodligen 312 teoretiska anledningar att inte gilla Brainpool, ingen av dem håller när man lyssnar på den här skivan. Det är pop med hjärna och öra som kan sin historia, visst – referenser görs i det underhållande texthäftet till Pulp, The Clash, B.A.D., The Beatles, Shangri La, Ben E. King, Jesus and Mary Chain, David Bowie och The Turtles. Men det är också pop med stort hjärta som får en att sjunga fler la-la-la-la-la och fa-fa-fa-fa-fa och sha-na-na-na-na än vad Hem & Skola tycker är lämpligt. Det är pop i ordets rätta bemärkelse.

Man kan hoppa runt och spela luftgitarr. Man kan sitta ner och lyssna på de smarta arrangemangen. Särskilt den andra skivan Painkiller med sina Burt Bacharach/ The Beach Boys/George Martin-artade ambitioner är imponerande. Döper man en låt till Smile och fyller den med Brian Wilson-ploppig bas och sådan där Pet Sounds-percussion, Martin-stråkar och Bacharachska blåsfanfarer är man förstås på rätt spår. Man kan hoppa runt och sjunga every day, ever night, every week, I sing la-la-la-la-la. Man kan sitta ner och lyssna på texterna som tittar på konsumtionssamhället, utan att för den skull bli predikande (excause me, may I offer you this tv-set? I put it on a year ago, it hasen´t broken yet). Man kan lyssna på ännu fler referenser till skivsamlingen. Man kan undra varför A Postcard From Juan inte är med - den finns förvisso med på DVD:n tillsammans med åtta videor som måste haft minst 100 kr i sammanlagd budget - det kan man göra med rent samvete, men annars finns det inte mycket att ifrågasätta.

Efter den tredje skivan Stay Free – vars låtar oväntat nog har åldrats bättre än de från debuten Soda - slutade sångaren och låtskrivaren Janne Kask i bandet, det är också här samlingen slutar. Kasks avhopp innebar att låtskrivarduon bestående av Kask och gitarristen David Birde upphörde. Bandet fick börja om. Efter långt sökande slutade letandet av ny sångare med att Birde och basisten och keyboardisten Christoffer Lundquist bestämde sig för att dela på sången och låtskrivandet. De fortsatte som en trio med trummisen Jens Jansson. Skivan You Are Here blev betydligt mer experimentell än de tre första – och innebar ett kliv bort från sextiotalet in i sjuttiotalet. Det kan vara deras bästa album hittills. Jag tror det. Nästa skiva var ett dubbelalbum med namnet Junk. Det är inte särskilt popestetiskt korrekt. Ett dubbelalbum om konsumtionssamhället dessutom. Ännu mindre popestetiskt korrekt, förstås. Men just därför en bra idé. Och jag kan inte låta bli att beundra att de gör vad de vill och struntar i vad som kan tänkas sälja. Man behöver ju inte sluta lyssna på …och stora havet bara för att man gillar Kid A.

Jag kan i skrivande stund inte komma på ett enda bra argument för att inte gilla We Aimed To Please, Best Of Brainpool, vol 1. Olycklig kärlek blir ju aldrig bättre än i popformat, oavsett var melodin är snodd.