Twin Peaks håller fortfarande

Twin Peaks var stort när jag var i mellersta tonåren, men för mig var Seinfeld större och Twin Peaks fick vänta i fem år till. Man kan ändå tycka att det är ganska bra att tillhöra en generation som har just Mark Frosts och David Lynchs baklängesdeckare som inte är en deckare och inte egentligen är baklänges som "sin" kultserie. Nu har jag lånat tre st DVD-boxar av min lokala Ful-Tommy k Johansson-Fager och glädjande nog kan jag konstatera att det håller än. Det är suggestivt, det är bra musik, det är Bob och det är servitriser. Jag misstänker att det var här mitt intresse för servitriser grundlades. Kaffe har aldrig smakat så gott som när det serveras av Norma och Shelly (spelas av Mädchen Amick - bara namnet, jeez). Ett återfall är inte långt bort. Det blir inte sämre av att charmigt anala Special Agent Dale Cooper ger det ett av tv-historiens mest tydliga tummen upp.

Jag skrev för några veckor sedan om Mad Men och den snygga vinjettens roll. Twin Peaks gjordes definitivt under en period när förtexterna bara var en transportsträcka och signaturmelodin ofta var hemsk. Ingen nämnd, ingen glömd (tyvärr). Därför är det intressant att man redan under dessa minuter får stämningen perfekt serverad av både Angelo Badalamentis numera klassiska signatur och de stämningsfulla bilderna på fågeln (enter ploppbas!), sågverket, bergen och vattenfallet.

Sågverket är en viktig del av intrigen för mig. Jag kommer från en sågverksfamilj och blir varm inombords varje gång det dyker upp i vinjetten. Jag känner dofterna. Få saker luktar så gott som ett sågverk. Inte ens blåbärspajen som serveras av Norma.

Sandy, that waitress I was seeing lost her desire for me/ I spoke with her last night, she said she won´t set herself on fire for me anymore

Dagens låt är 4th Of July, Asbury Park (Sandy) av Bruce Springsteen.

Läs mer om Twin Peaks.

Läs mer om David Lynch.

Läs mer om kaffe.