Jag och gubbarna

Folk brukar ibland undra varför jag i musikväg lyssnar så mycket på gubbar. Det är en bra fråga. Folk som Tom Waits, Bob Dylan, Bruce Springsteen, Neil Young och Leonard Cohen och har samtliga passerat 60 - och i vissa fall betydligt mer än så. Själv har jag nyss lämnat tonåren bakkom mig.

Tja, varför säger sextioåringars texter så mycket om hur jag tänker? Jag kan lära mig något av deras texter och berättelser, saker som jag hoppas få uppleva, saker som man tror man är ensam om att känna, saker som kanske är svåra att prata om. Under min uppväxt var morfar den jag stod närmast, ingen har lärt mig mer än han, och det brukar påstås att ensambarn har lätt att prata och umgås med äldre människor. Man är inte van vid att alltid ha ett jämnårigt syskon att prata med. Jag umgås med folk som är betydligt äldre än mig och vi är inte släkt. Jag ser dem som vänner. och

Med detta inte sagt att jag inte kan relatera till jämnåriga textförfattare. Å andra sidan har väl t ex Ed Harcourt, Bon Iver och Fleet Foxes ungefär samma referenser som jag. Och Jack White i The White Stripes tycks i huvudsak lyssna på musik som spelades in innan Leonard Cohen var född.

Det finns en kanske motsägelsefull sanning som heter att om man har nära till skratt har man också nära till tårar och det kan jag känna igen mig i. Jag vill inte göra en killar har också känslor-klyscha, men det är som det är och man är som man är och man gör vad man gör och det blir som det blir.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Underskatta inte gubben, han är inte särskilt politiskt korrekt att hylla just nu. Alla fel samhället har att bjuda är hans fel. Men när han är som bäst serverar han livsfilosofi på vers.

We learned more from a three minute record, baby/ Than we ever learned in school

Dagens låt är Bobby Jean av Bruce Springsteen & The E Street Band.