29 år med, sex månader utan

Det slog mig för några dagar sedan att det har gått sex månader sedan morfar gick bort. Ett tag trodde jag att jag hade lagt det bakom mig, men jag hade fel. Just nu känns det som jag saknar honom mer än någonsin. Jag saknar hans dåliga skämt, hans skratt, hans omtanke och hans godhet.

I söndags läste jag Mitch Alboms Tisdagarna Med Morrie. Den börjar med att Mitch på sin examensdag lovar sin lärare Morrie att de ska hålla kontakten. Det gör de naturligtvis inte. Några år senare ser Mitch sin gamle professor på tv. Han är sjuk i ALS och har kort tid kvar. Mitch tar kontakt och berättelsen som följer, med deras möten - varje tisdag - är en historia jag önskar alla fick läsa. Det är, ännu mer, en historia jag önskar alla fick uppleva. Och jag kunde inte låta bli att tänka på morfar. Morrie påminde mycket om morfar. De verkar bägge alltid ha haft nära till skratt och naturlig vishet.

Morrie säger i boken en relation upphör inte bara för att någon dör. Så har det känts flera gånger under det senaste halvåret.

I slutet av boken ber Morrie sin elev att besöka hans grav och prata med honom. Jag lovar att lyssna. Jag har faktiskt bara besökt morfars grav en gång. Min morbror har sitt namn på samma sten och det är jobbigt att se de två personerna som påverkar en mest - en med sin frånvaro, en med sin närvaro - ligga begravda på samma plats.

Våra relationer pågår fortfarande.

En av de viktigaste sakerna morfar lärde mig var att kunna skratta åt mig själv. Det hoppas jag att jag kan. Morfars skratt var alltid det som hördes mest på alla familjemiddagar.

Men ibland måste man gråta också. Det tror jag han håller med om. Jag får väl fråga.

Dagens låt är Wish You Were Here av Pink Floyd.