Konsertrecension: Tobias Eng
Tobias Eng
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 5 maj.
Längd: 55 minuter.
Publik: Som mest ett femtiotal.
Bäst: Nerven och atmosfären.
Växjöbördige Tobias Eng har ett långt förflytet på den lokala musikscenen. Som medlem i Violent Work Of Art gjorde han inte alltid helt lättlyssnad musik. Han är betydligt mer lättlyssnad nu, men inte nödvändigtvis mindre intensiv - även om oljudet ligger mer under ytan. Den här kvällen bjuder han rent av på två konserter, en akustisk och en med band. Bandet består av skickliga musiker, men det hörs bitvis att de kanske inte spenderat all ledig tid med att repa tillsammans. Vissa ögonblick låter det som de spelar två eller tre låtar samtidigt. Och även om det är två eller tre bra låtar blir det ändå någon låt för mycket.
Eftersom detta är en releasefest - och dessutom av en debutskiva - är det inte helt långsökt att låtar från skivan hominoid dominerar. På skivan medverkar några lokala kändisar, bland andra Pelle Ljungberg, som även gästar på scen ikväll. Han spelar gitarr och sjunger kör på Blame It On The Rain som låter som något REM glömde skriva till Automatic For The People. Engs sångröst låter bitvis - på ett bra sätt - som att han sitter på ett tak och tittar på stjärnorna medans han funderar på om han ska hoppa eller inte.
My Friend´s Got A Blue Car är kvällens enda låt som inte finns med på någon skiva. Kanske på nästa, påpekar Eng. Den är otypiskt rockig, nästan bredbent, och får nästan upp tempot till bilåkarrock, i alla fall om det är traktor man åker. Annars är Wilco och Mattias Hellberg riktmärken och sämre influenser kan man definitivt ha.
- Mår ni bra? Då ska ni få må riktigt jävla illa, informeras publiken inför Drab Years som är en långsamt svepande låt och en av kvällens höjdpunkter. Musiken låter som klippt och skuren för att lyssna på klockan två på natten om man inte kan sova och behöver rannsaka sig själv. Kanske är det den funktionen den har för Eng. Att han inte står på scenen för att köra noggrant inövade poser står klart - även om han nog sett minst två bilder på Thåströms åttiotalslook.
Shredded Paper Planes med öppningsraden Wrote a letter to myself tillhör ännu en av höjdpunkterna. Musiken är inte av den sorten som kommer dunka från studentflak om några år, men den har potential att träffa ordentligt för den som ger sig tid och ibland delar en kopp te med månen när alla andra sover. Och visst är det bättre att ha något att säga till några få än att alla lyssnar på någon som inte har något att säga?
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 5 maj.
Längd: 55 minuter.
Publik: Som mest ett femtiotal.
Bäst: Nerven och atmosfären.
Växjöbördige Tobias Eng har ett långt förflytet på den lokala musikscenen. Som medlem i Violent Work Of Art gjorde han inte alltid helt lättlyssnad musik. Han är betydligt mer lättlyssnad nu, men inte nödvändigtvis mindre intensiv - även om oljudet ligger mer under ytan. Den här kvällen bjuder han rent av på två konserter, en akustisk och en med band. Bandet består av skickliga musiker, men det hörs bitvis att de kanske inte spenderat all ledig tid med att repa tillsammans. Vissa ögonblick låter det som de spelar två eller tre låtar samtidigt. Och även om det är två eller tre bra låtar blir det ändå någon låt för mycket.
Eftersom detta är en releasefest - och dessutom av en debutskiva - är det inte helt långsökt att låtar från skivan hominoid dominerar. På skivan medverkar några lokala kändisar, bland andra Pelle Ljungberg, som även gästar på scen ikväll. Han spelar gitarr och sjunger kör på Blame It On The Rain som låter som något REM glömde skriva till Automatic For The People. Engs sångröst låter bitvis - på ett bra sätt - som att han sitter på ett tak och tittar på stjärnorna medans han funderar på om han ska hoppa eller inte.
My Friend´s Got A Blue Car är kvällens enda låt som inte finns med på någon skiva. Kanske på nästa, påpekar Eng. Den är otypiskt rockig, nästan bredbent, och får nästan upp tempot till bilåkarrock, i alla fall om det är traktor man åker. Annars är Wilco och Mattias Hellberg riktmärken och sämre influenser kan man definitivt ha.
- Mår ni bra? Då ska ni få må riktigt jävla illa, informeras publiken inför Drab Years som är en långsamt svepande låt och en av kvällens höjdpunkter. Musiken låter som klippt och skuren för att lyssna på klockan två på natten om man inte kan sova och behöver rannsaka sig själv. Kanske är det den funktionen den har för Eng. Att han inte står på scenen för att köra noggrant inövade poser står klart - även om han nog sett minst två bilder på Thåströms åttiotalslook.
Shredded Paper Planes med öppningsraden Wrote a letter to myself tillhör ännu en av höjdpunkterna. Musiken är inte av den sorten som kommer dunka från studentflak om några år, men den har potential att träffa ordentligt för den som ger sig tid och ibland delar en kopp te med månen när alla andra sover. Och visst är det bättre att ha något att säga till några få än att alla lyssnar på någon som inte har något att säga?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
13:46:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida