Konsertrecension: Ale Möller Band

  
För två och ett halvt år sedan funkade under en vecka eller två inte mitt internet mer än nödvändigt. Därför lades några texter inte upp på bloggen - förrän nu. Alla som legat vakna och väntat på den här recensionen kan sova nu. Mpho Ludidi på bilden har inget med saken att göra. Men jo, kanske lite ändå. Men inte mycket.

ALE MÖLLER BAND
Plats: Växjö konserthus.
Tid: Lördagen den sjätte oktober.
Längd: Strax över 90 minuter.
Publik: Cirka 130.
Bäst: Den rejäla dosen genuin musikglädje.

Man behöver inte vara expert på svensk folkmusik för att känna till Ale Möller. Han är en av de stora. Folkmusik är egentligen en något för trång term för honom - eller i alla fall svensk folkmusik. Möller får in influenser från många håll och hans nyfikenhet blandar olika traditioner till något nytt. Till världsmusik. Hans nyfikenhet har dessutom resulterat i mer än en skiva om året sedan det tidiga åttiotalet. Och detta har skett med fler olika konstellationer än man kan räkna till – även som gästmusiker och producent.

Konserten bygger på nya skivan Argai (betyder välkommen) som har vuxit fram under två års tid. Där blandas gammalt med nytt och Sverige möter resten av världen. Under den senaste Polarprisgalan var Möller en av de artister som var med och hyllade Yo-Yo Ma och Paul Simon – och han deltog i hyllandet av båda två och spelade bland annat flöjt på Timbuktus tolkning av You Can Call Me Al.

Den nyfikenheten och musikaliska bredden visas även i konserthuset där både Möller och hans band har kreativa myror i byxorna. Vi börjar i Senegal, tar oss till Grekland, Mexiko, Kanada och Värmland. Varje bandmedlem representerar musik från sitt hemland. Det är inte varje dag man hör en man från Senegal sjunga en polska från Gotland. Det är inte varje dag man hör ett solo på ett instrument från Schweiz som ser ut som om ett litet UFO och en grill fått barn ihop.

På scenen står bandet i en halvcirkel där slagverkaren sitter längst ut till höger närmast scenkanten. Även om Ale Möller förstås är affischnamnet - och väldigt underhållande när han pratar mellan låtarna - är bandet verkligen ett band där alla får skina lika mycket, oavsett om det är magdans från Grekland, bröllopsanekdoter från Värmland eller afrikansk dans. Ibland går en medlem till mitten av scenen för att sjunga. Samspelet och personkemin är en njutning att ta del av.

Hade de inte varit så skickliga kunde det blivit en splittrad kväll – men om man gör musik på ett bra sätt framstår den alltid som fullt naturlig. Publiken är med på varenda not.

Om något band som är på väg till Småland läser det här och vill veta hur man får en stående ovation kommer nu ett tips: Låt extranumrena bestå av en schottis som hyllar rattmuffen och en festsång från Senegal som man sjunger när någon blivit omskuren. Svårare än så är det inte att ordna fest i Växjö.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Bibb, Möller och Reiersrud
Skivrecension: Kraja
Ale Möller gav årets näst bästa konsert 2012
Konsertrecension: Mpho Ludidi
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.