Konsertrecension: Mpho Ludidi

Mpho Ludidi
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 29 maj.
Längd: 25 minuter gånger två set.
Publik: Ett tiotal.
Bäst: Innerligheten.
Saknade mest: Publik.

1986 släppte Paul Simon sin skiva Graceland, inspelad i Sydafrika med sydafrikanska musiker. Den sålde nästan hur många exemplar som helst. Och var det inte en viktig händelse för Sydafrikas musikkultur så var det en viktig händelse för västerlänsk popmusik. Plötsligt insåg medelsvensson i avlägsna länder som till exempel Sverige att det gjordes musik i Afrika. Och att den lät både annorlunda och ungefär likadan som musik från andra håll. Till detta kom en lång debatt om kulturexploatering och politisk ansvar, men det är en helt annan diskussion vi kan ta någon annan gång.

Så där 30 år senare är världsmusik ett etablerat begrepp och intresset tycks växa för varje år. Mpho Ludidi föddes och växte upp i Sydafrika och studerade musik i Johannesburg. Hans begåvning har nu tagit honom hela vägen till Växjö. Han beskriver sin musik som akustisk afrosoul. De sydafrikanska influenserna är kanske inte jättetydliga, men de typiskt rytmiska fraseringarna finns strax under ytan i hans lätt jazziga stil. När han sjunger på engelska går det att höra spår av Donny Hathaway, det vill säga som Stevie Wonder från sjuttiotalet och framåt. Musiken är lågmäld - något Ludidi förklarar med att han sparar upptempolåtarna till andra set. Men då får man vänta i mer än en timme. Pausen är längre än konserten.

Ludidi spelar ibland tillsammans med Madiba African Jazz Ensemble, men till Kafe De Luxe kommer han ensam med akustisk nylonsträngad gitarr. Det visar sig att han inte behöver mycket mer. Han sjunger på engelska, isiXhosa (klickspråk), isiZulu och sePedi. Det går inte att komma ifrån att engelskan är enklast att förstå, men han förklarar vad låtarna handlar om. Lelolanga betyder springer iväg och handlar om hur folk ibland försöker fly från sina drömmar, men att drömmarna lockar oss tillbaka.

Gitarrtekniken är imponerande och när han sjunger tar han bitvis i från tårna, men skriker ändå inte. Att sjunga med hela kroppen och att skrika är inte samma sak, men han öppnar ibland - väldigt effektivt - rösten på vid gavel. Resultatet är att det går att få gåshud även om orden som sjungs bitvis är svåra att förstå. SkolisiXhosan är lite rostig. Men det är väl det som är musikens magi - att bli berörd av något som inte nödvändigtvis har tagit omvägen via hjärnan. När musik är som bäst talar - eller sjunger - den på ett språk som alla förstår. 

Läs mer om liknande: 

Paul Simon fick Polarpriset 2012 

OK Star Orchestra bjuder på gränslös musik

Skivrecension: Terakaft - Alone 

Skivrecension: The Touré-Raichel Collective

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.