Konsertrecension: Mattias Hellberg och en liten med charmad publik

MATTIAS HELLBERG
Plats: Uffes källare.
Tid: Lördagen den 22 november.
Längd: 80 minuter.
Publik: Ett tiotal.
Bäst: Rösten, gitarren, låtarna och atmosfären.
Saknade mest: Publik. Skärpning, Växjö!

- Nu ska vi spela lite. Eller jag.

Mattias Hellberg är ensam på scen med elgitarr. Han ber om ursäkt för att han måste stämma mellan var och varannan låt. Gitarren är gammal och skev men, påpekar han, han spelar på den ändå för han älskar den. Under konsertens gång får vi också höra honom tänka högt om att höja och sänka tonarten på sina låtar, Hellberg har både för och motargument.

Om man följt Karlstadsonen blir det tydligt att han inte är rädd att testa nya saker. Det märks inte minst på hur många olika konstellationer han medverkat i. Störst genomslag har han kanske fått med avskalade skivorna med Martin Hederos i början av 2000-talet. Som gitarrist spelar han även bakom bland annat en göteborgare som kallas Håkan.

På lördagskvällen blir det en greatest hits-föreställning. Förvisso utan hits, men med desto mer greatest. Var och varannan låt känns som en gammal klassiker som på något sätt trillat bort. Dessutom får vi en relativt okänd Chuck Berry-låt, och en historia om hur han spelar den hemma hos Tomas Ledin och till och med får känna på hans gitarr, samt några takter Bob Marley.

I år är det 20 år sedan Hellberg skivdebuterade med numera smått kultförklarade Nymphet Noodlers (när han tittar på låtlistan verkar han själv förvånad över hur många låtar därifrån han spelar) och tio år sedan han gjorde sin första soloskiva. Senaste In Egolectric Harmony är verkligen en soloskiva - Hellberg är ensam med gitarr. Och på Uffes källare är det samma avskalade format. Det blir aldrig en begränsning, snarare en tillgång, och atmosfären är avslappnad. Plötsligt försvinner han bakom scenen för att hämta sitt capodastro, men fortsätter att tuta i munspelet under tiden.

Men sin karakteristiskt väderbitna röst - som ofta låter som om han just vaknat på en parkbänk - och gitarrspel både ömsint som Neil Young och brötigt som, tja, Neil Young, ger Hellberg publiken en högtidsstund. Det är enkelt att tänka att han borde vara större, att hans musik förtjänar att upptäckas av en bredare publik. Men vill han det? Är han beredd att offra sin musikaliska nyfikenhet? Vill man göra det som kallas att nå ut måste man tänka mer strategiskt och inte hoppa runt så mycket. Hoppa runt rent musikaliskt alltså. För rent fysiskt står han mest rakt upp och ner och sjunger. Och det räcker. Låtarna bär honom.

Läs mer om liknande: 

Neil Young är ensam med gitarr på Le Noise 

Island Records fyller 50 år

Anna Ternheim nästan ensam med gitarr

Ossler - en annan underskattad svensk artist

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.