Skivrecension: Neil Young - Storytone

NEIL YOUNG 
Storytone
(REPRISE/WARNER)
Betyg:3

En lång turné med Crazy Horse. En skiva inspelad i en telefonkiosk hemma hos Jack White. En ny självbiografi kallad Special Deluxe med alla bilar han ägt som röd tråd. En CSNY-livebox. En skilsmässa (var det bara min världsbild som fick sig en törn när Neil och Pegi plötsligt skulle skiljas efter 35 år?). En musikspelare kallad Pono. Fortsatt arbete med Lincvolt-projektet, det vill säga miljöbilen som går på Julmust. Till och med för Neil Young, som inte är känd för att lägga all vaken tid på att kamma sig, har det varit ett ovanligt aktivt år.

Och nu har han alltså dessutom släppt sin 857e skiva. Den kommer även i dubbelversion och det är den ni ska köpa. Då får ni alla låtarna i versioner där Young är ensam med gitarrer, piano, munspel och lite annat. Nog för att versionen med full orkester - blås, stråkar, körer och allt annat som fick plats i studion - är en klart godkänd skiva. Att höra honom sjunga storbandsjazz i Say Hello To Chicago är kanske inte årets musikaliska höjdpunkt, men han fortsätter överraska och det är mer än vad man kan säga om de flesta av hans generationskamrater (frånsett att många överraskar genom att överhuvudtaget orka göra en skiva till som låter som alla andra skivor de gjort). Men det är när Young spelar låtarna själv som det verkligen bränner till. Då blir den långsamma bluesen I Want To Drive My Car mer än småputtrig gubblues.

Plastic Flower handlar om ny kärlek, Glimmer tycks vara en hälsning till Pegi om att bevara minnet av alla ljusa stunder de fick tillsammans. Who´s Gonna Stand Up? låter onekligen väldigt annorlunda både när han kör den solo och med orkester än vad den gjorde med Crazy Horse i Stockholm i somras.

Och när Young spelar Tumbleweed ensam med vad som verkar vara ukelele blir i alla fall jag varm om hjärtat.

Ska man dela upp hans skivkatalog i en inte köpa och en bör köpa-hög tillhör Storytone helt klart den sistnämnda. Och vilken av de två skivorna man sedan föredrar är upp till var och en.

Läs mer om liknande:

Neil Youngs första självbiografi Fredsförklaring/Waging Heavy Peace är inte överdrivet linjär

Skivan Psychedelic Pill är också i bör köpa-högen

Le Noise ska också sorteras i samma hög

Neil Young Greatest Hits 2 på Spotify