Blandade skivrecensioner

FOLKPOP
VASHTI BUNYAN
Heartleap
(FAT CAT/BORDER)
Betyg: 4

1970. 2005. 2014. De åren har Vashti Bunyan släppt sina tre skivor. Det vore en överdrift att kalla henne produktiv. Någonstans på vägen blev hon kultförklarad och om man räknar hur många av de som faktiskt köpt skivorna som blivit berörda av musiken och fått sin världsbild rubbad borde siffran ligga någonstans kring 87 procent. Nästan sjuttio år gammal har hon kvar sin änglalika röst och fingertoppskänsla i arrangemangen. Skivan är ett närmast drömlikt tillstånd som pågår i 35 minuter genom de tio låtarna. Musiken låter lika mycket som soluppgång över den engelska landsbygden som dimmig skräckfilm.

Lyssna också på: Just Another Diamond Day (1970).

POP
PHILIP SELWAY
Weatherhouse
(BELLA UNION/BORDER)
Betyg: 3

Med tanke på att Radiohead de senaste tio åren bara gjort två skivor - och dessutom med mer trummaskiner än trummor - är det inte konstigt att Selway, som till vardags spelar just trummor i just Radiohead, började göra musik i eget namn. Lågmälda singer/songwriter-debuten Familiar släpptes 2011 och nu är det dags för den mer experimentellt lekfulla skiva två. Att det påminner om Radiohead är kanske inte helt oväntat. Arrangemangen är snygga. Några av OK Computers mer suggestivt lågmälda ögonblick blandas med rytmiken från Kid A och det lär inte några Radioheadfans ha problem med.

Lyssna på: Around Again, It Will End In Tears och Drawn To The Light.

ROCK
MARIANNE FAITHFULL
Give My Love To London
(NAIVE/PLAYGROUND)
Betyg: 4

Marianne Faithfull har uppnått en status som gör att hennes musik ibland glöms bort. Att hon har levt mer i skuggan än i solen hörs på hennes röst som i sig berättar en historia. Faithfulls status i musikvärlden märks på vilka hon jobbar med. Nick Cave (delar av The Bad Seeds kompar), Anna Calvi och muntergöken Roger Waters dyker upp som låtskrivarpartners. Suggestiva höjdpunkten Mother Wolf leds av fiol. Och vad det verkar utan ansträngning får hon varje egenskriven text att låta som en evig sanning. Versionen av Leonard Cohens Going Home ger också behaglig gåshud.

Lyssna också på: Nick Cave & The Bad Seeds - Push The Sky Away (2013).

ROCK
TWEEDY
Sukierae
(ANTI/PLAYGROUND)
Betyg: 4

Jeff Tweedy leder till vardags amerikanska rockbandet Wilco. Nu har han gjort en skiva med trummande sonen Spencer. Under arbetet fick Jeffs fru och Spencers mamma en cancerdiagnos. Hennes smeknamn blev skivans titel. Det är inte allt för långsökt att anta att projektet blev någon sorts frizon och familjeterapi. De 20 låtarna blir mer och mer lågmälda under resans gång, men bitvis är det lekfullt och löst i kanterna. Som om musiken jammats fram. Att texterna fokuserar på kärlek och rädsla är inte helt oväntat. Men hoppet vinner. Resultatet är ett argument för att inte underskatta musikens helande krafter. 

Lyssna på: Low Key, Flowering och Down From Above.

ROCK
GOAT
Communal
(STRANDED/UNIVERSAL)
Betyg: 4

Rock kan vara en snävt konservativ genre. Men Goat spelar psykedelisk rock från korsningen San Francisco 1967, Nigeria och Marocko. Bandet med de maskerade medlemmarna är baserat i Göteborg men säger sig komma från Korpilombolo i Norrbotten. De påstår att voodoo är populärt i byn efter att en medicinman bodde där. So far so Göteborgshumor (även om Korpilombolo är lika verkligt som Älmeboda). Goat hyllades utomlands redan med debutskivan World Music för två år sedan och turnerade både i USA och England. Saknar man The Soundtrack Of Our Lives - eller bara gillar bra musik - är geten välkommen.

Lyssna på: Talk To God, To Travel The Path Unknown och Goatslaves.

FOLKPOP
ADAM COHEN
We Go Home
(COOKING VINYL/PLAYGROUND)
Betyg: 3

Att heta Cohen i efternamn och göra oftast lågmäld avskalad pop tyder på självförtroende. Och jämförelsen är oundviklig. Texterna handlar om troende, kärlek och tro på kärlek. Har de inte samma skärpa som pappas kompenseras det med en intressant röst och melodier som ibland nynnar sig själva. Och han använder både stråkar, gospelkörer och lap steel för att bredda ljudbilden. Ska man jämföra honom med lågmälda kanadensare med förkärlek för melodier kan man dra paralleller till Ron Sexsmith. De delar förresten skivbolag. Det här är musik att dricka te till när sommaren övergår i höst.

Lyssna på: Too Real, We Go Home och What Kind Of Woman.

POP
PETRA HARALDSON
Vildflickan
(BARRACKS RECORDS)
Betyg: 3

Artister behöver inte återuppfinna hjulet eller ljudet för att deras musik ska vara intressant, men när Haraldson döper en skiva till Vildflickan och pratar om att vildflickan äntligen är fri skulle det kunna reflekteras mer i musiken, att hon tog ut svängarna mer. I texterna antyder hon att livet inte alltid har varit enkelt och i rösten finns ett eget uttryck på skånska. Sammanlagt 14 musiker medverkar på skivan och den rör sig problemfritt i gränslandet mellan pop, folkmusik och country. Bland instrumenten finns cello, pedal steel och dragspel. Här finns även snygga blåsarrangemang på vissa låtar.

Lyssna på: Kanten, Flyg Med Mig och Lever Livet.

BLUES
JOHNNY WINTER
Step Back
(246/BORDER)
Betyg: 3

När Johnny Winter gick bort 70 år gammal i juli var den här skivan redan färdiginspelad. Det låter som bluesskivor av män i den åldern brukar låta. Habilt snarare än inspirerat och med Eric Clapton som gäst. Även Billy Gibbons (ZZ Top), gitarronanibluesens stora hopp Joe Bonamassa, Joe Perry (Aerosmith) och Dr John hälsar på - och lika många till. Resultatet är inte fullt så gubbigt som man kan tro och bitvis med snyggt blås. Låtarna är en racka bluesstandards och de tolkas genomgående relativt bokstavstroget. En värdig avslutning på en karriär som började redan innan det stod 1960 i almanackan

Lyssna på: Killing Floor, Death Letter och Blue Monday.
Läs mer om liknande:
Radiohead för nybörjare
Marianne Faithfull har gett ut skivor på Island
Borttappad klassiker av Ron Sexsmith fyller tio år
Så spelar du blues! Hela listan! Hovet rasar!
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.