Biografi om Kate Bush avslöjar inte för mycket

Av mina stora musikaliska favoriter finns det få jag vet så lite om som Kate Bush. Jag har verkligen gillat hennes musik så länge jag kan minnas, men inte hittat så mycket information om henne. Det som står i tidningarna har varit att hon är något av en enstöring med ena foten i mentala problem. Dessa rykten är i första hand ett resultat av att hon vägrat ställa upp på intervjuer, med några väldigt få undantag. Och är det inte de som har ett behov av en löpsedel varje gång de äter falukorv vi egentligen borde vara oroliga för?

Frågan är om jag egentligen vill ha snaskiga avslöjanden om hennes person. I musiken och videor framstår hon som något av ett mystisk väsen och det kanske är en bild jag inte vill förlora. Hon har dessutom bara gjort en turné, passande nog kallad The Tour Of Life, som genomfördes 1979 och tycks ha varit lika mycket dans- och multimediaföreställning som regelrätt konsert, långt innan t ex U2 fick samma idé. Bush hade då bara gjort två skivor och låtlistan bestod av allt hon hade gett ut, minus en låt som fick stryka på foten.

I Graeme Thomsons biografi Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush får man en intressant inblick i delar av hennes liv, även om det är hennes musik - tack och lov - som står i centrum.

Här saknas den i såna här sammanhang obligatoriska tragiska barndomen. Kates familj tycks inte ha gjort annat än att kramas, stötta varandra och äta kakor. Hennes pappa är läkare, hennes mamma bakar och hennes två bröder är även de konstnärligt lagda. Kates känslighet för kritik kan kanske härledas till det faktum att hon under hela sina barndom bara fick honung och slapp bli stungen av bina.

Vad får vi då veta om privatpersonen Kate Bush? Inte mycket. Hennes stora intressen är att dricka te, röja gräs, dricka mer te och titta på film. Hennes medarbetare, i alla fall de som ställt upp på intervjuer, tycks också vara överens om att hon är en väldigt kärleksfull och omtänksam människa - och att hon alltid frågar om man vill ha te. Hon erkänner att hon är perfektionist, detta drag är också det enda negativa folk har att säga om henne. Två skivor de senaste tjugo åren talar också sitt tydliga språk, även om hon mellan 1978 och 1989 gjorde hela sex album.

Hennes musik är för henne helt självklar. Hon har aldrig försökt skapa något unikt, det tycks redan från början ha fallit henne helt naturligt. Det är viktigt att påpeka - innan Kate Bush fanns det ingen som lät som Kate Bush. Få artister, oavsett genre, kan sägas ha lagt grunden för en egen stil. Att sedan många pratar om att de har ett eget sound är en annan sak. De som verkligen har det pratar sällan om det. Redan på sin debutsingel Wuthering Heights 1978 lät hon färdig som artist och fick, något oväntat, en listetta i England. Med sitt tredje album Never For Ever blev hon två år senare den första kvinnliga brittiska soloartisten som nådde förstaplatsen på den engelska albumlistan.

Thomson utgår från hennes musik och under de tolv år hon höll sig borta från rampljuset mellan The Red Shoes (1993) och Aerial (2005) finns också en lucka i boken. Bush levde helt enkelt ett helt normalt liv så fort hon inte satt i studion och gjorde om ett gitarrpålägg för 131 gången. Hon konstaterar glatt att hennes sons kompisars mammor inte verkar veta vem hon är.

Hon är något så ovanligt som en människa som gör musik inte för att bli känd, utan för att hon har ett inneboende behov av att skapa. Att hon sedan blev en ikon på vägen känns mest som en olyckshändelse.

För alla som förälskat sig i hennes lika vackra som egna musik och är nyfikna på att få veta mer utan att all rök behöver försvinna är denna bok självklar läsning.

Besök Kate Bushs hemsida

Lyssna på The Kick Inside från 1978

Lyssna på Never For Ever från 1980

Lyssna på Aerial från 2005