Ringo Starr 80 år

Det finns två dominerande åsikter om Ringo Starr. Dels alla Beatlesnördar som bestämt hävdar att han är världens bästa trummis, dels alla kritiker som kommer med de vanliga argumenten. Ett av de allra vanligaste är att folk drar fram ett påstått John Lennon-citat. På frågan om Ringo var den bästa trummisen i världen ska Lennon ha sagt "Ringo var inte ens den bästa trummisen i The Beatles." Men det var inte Lennon som sa det. Det var den engelska komikern Jasper Carrott som sa att Lennon sagt det.

Att Ringo är en dålig trummis är en åsikt många har, främst, misstänker jag, för att det är en åsikt man förväntas ha. Och visst, det är en demokratiskt rättighet att ha fel - och en annan att ha åsikter utan fakta.

Många trummisar tycker att Ringo Starr är en av de bästa trummisarna och att han dessutom har en unik stil. Det sistnämnda är rent objektivt sant. Han är nämligen vänsterhänt men har alltid spelat på ett trumset uppställt för en högerhänt. Det betyder att många av hans så kallade fills spelas spegelvänt mot hur de egentligen "ska" spelas.

Det är också lätt att missa att han, särskilt under andra halvan av The Beatles karriär, rent musikaliskt spelade i - minst - tre olika band samtidigt. Lennon och Paul McCartney hade rent stilistiskt vuxit ifrån varandra. Dessutom hade George Harrison börjat skriva mer och mer och bidrog med ytterligare en sorts låtar. Ringo förväntades spela rock, pop, blues, rhythm´n´blues, country, schlager, psykedelia, jazz, soul, ska, music hall, indiskt och andra genrer som fortfarande väntar på att definieras. Och han sätter inte ett slag fel. Sug på den.

Han är den sortens musiker som inte spelar för egot, han spelar aldrig för att visa vad han kan - han spelar det låten behöver. Han spelar för att låten ska bli så bra som möjligt. Behövs det bara bastrumma och hi-hat spelar han bara bastrumma och hi-hat. Därför låter verserna i Being For The Benefit Of Mr Kite som de gör. Är det ett tekniskt avancerat komp att spela? Nej, men det är vad låten behöver.

Den märkliga haltande rytmen i Ticket To Ride (som McCartney föreslog), den lilla upprepade figuren i Tomorrow Never Knows, alla cymbalerna i I Feel Fine, de små fyrverkerierna i Rain. Och A Day In The Life där han inte spelar någon rytm alls utan bara fyller i mellanrummen. Minimalismen i Get Back och Come Together. Listan är lång.

Ringo Starr hade samma förmåga som de andra tre. Att spela väldigt märkliga saker utan att vi som lyssnar tänker på att det är märkligt. Hur då? För att han spelar - återigen - det låten behöver.
Så när Lennon, McCartney och Harrison skulle se sig om efter en ny trummis i samband med inspelningen av sin blivande debutsingel Love Me Do ville de ha den bästa Liverpool kunde erbjuda. Och då fanns det bara ett alternativ. Ringo själv har sagt att han valde The Beatles för att de hade ett underbart magiskt skivkontrakt, även om han då var med i Rory Storm & The Hurricanes som under några år var det största bandet i Liverpool.

Men solokarriären, undrar kanske vän av ordning. Har ni samlingen Photograph: The Very Best Of klarar ni er. Där finns bland annat de åtta - åtta - låtar han placerade på Topp Tio i USA under första halvan av sjuttiotalet. Under samma period klarade Lennon fyra. En lite oväntad fördelning av framgångarna.

Som någon sorts lyxhobby har den gode Ringo gjort sammanlagt tjugo soloskivor. Till dem kan läggas tio liveskivor. Men spara de pengarna. Ingen behöver trettio skivor med Ringo Starr. Vill ni ha en till efter att ha hört Photograph kan ni lyssna på den som för enkelhetens skull heter Ringo och kom 1973 (se bild ovan). Och personligen är jag svag för countryskivan Beaucoups Of Blues från 1970, som trots titeln inte har mycket med blues att göra. Framåt mitten av sjuttiotalet tog alkoholen sakta men säkert över tills han blev nykter i slutet av åttiotalet. Då hade han mött och gift sig med Barbara Bach. De är fortfarande gifta och av allt att döma väldigt lyckliga.

Att han på äldre dagar ibland verkar ha vaknat på fel sida ("jag skriver inga mer autografer") unnar vi honom. Det är förklarligt att han är på sin vakt. Liverpool är en hård stad och området the Dingle, där den unge Richard Starkey föddes och växte upp, var stadens hårdaste och gängen drog kniv först och frågade sen. Han var dessutom allvarligt sjuk som barn, bland annat sprack hans blindtarm.  Som åttaåring låg han i koma. När  han nådde tonåren hade läkarna redan förklarat två gånger för hans mamma att han inte skulle klara sig.

Men nu, den sjunde juli 2020, fyller Sir Richard Starkey - han adlades 2018 - åttio år och turnerar fortfarande regelbundet. Stort och hjärtligt grattis!

Läs mer om liknande:

Paul McCartney 75 år

The Beatles någorlunda alternativa Topp Tio

Om George Harrison

The Beatles var i Sverige redan 1963