Paul McCartney för nybörjare

Paul McCartney behöver kanske ingen närmare presentation inför sin konsert i Stockholm Tele2 Arena imorgon, men jag hävdar ibland att han, trots allt, är underskattad. Han har ju aldrig varit lika rockmytiskt korrekt som många andra. Att skriva en låt som heter Silly Love Songs ger inte bonuspoäng, även om den innehåller en basgång som borde renderat Nobelpris. McCartney fick sitt genombrott som Ringo Starrs basist, fortsatte med att tugga morot på en Beach Boys-låt och fick på vägen vara med i The Simpsons. Hans solokarriär har varit ojämn, men höjdpunkter saknas inte. Var börjar man? För att det hela inte ska spåra ur tar vi en skiva per årtionde.

Band On The Run (1973)

Band On The Run anses allmänt vara McCartneys bästa skiva efter The Beatles splittring. Här finns förutom titelspåret även Jet, Mrs Vandebilt, Let Me Roll It och Helen Wheels. Här finns refränger man sjunger med i innan man hört dem. Det är en ofta berättad historia att skivan (den tredje med kompgruppen Wings) skulle spelas in i Nigeria, där skivbolaget EMI hade en studio. Dagen innan avresan hoppade två medlemmar av. Paul, hustrun Linda och Denny Laine åkte själva, och skivan blev en svårslagen uppvisning i kategorin gladpop. Woo-ho-oo-ooo-ooo-JET! Har nyligen kommit i trevlig boxversion. Sjuttiotalskomplement: McCartney (1970)

Flowers In The Dirt (1989)

Åttiotalet var en ganska dyster period för Paul och hans generationskamrater. Han fick regelbundet hits och klarade sig kommersiellt bättre än många andra i samma ålder, men det skulle dröja till årtiondets sista år innan han fick ur sig en skiva som var värdig hans namn. Låtskrivarhjälp kom från den glasögonprydde och ryktesvis argsinte textfantomen Elvis Costello, som var saltet till McCartneys egen sockerdominans. Fyra av duons gemensamma kompositioner hamnade här - My Brave Face är det mest kända exemplet. Inte ens den vid tidpunkten obligatoriskt hemska ljudbilden kan dölja att This One, You Want Her Too, We Got Married, Figure Of Eight och That Day Is Done är bra låtar. Åttiotalskomplement: Tug Of War (1982)

Flaming Pie (1997)

Det här var den sortens skiva som fick kritiker att prata om att det var hans bästa sedan Band On The Run och, ja, de har en poäng. Paul spelar nästan alla instrument själv, med väl valda undantag. Så här åren efter hans gamla band hade visat en helt ny generation var popskåpet trots allt skulle stå med The Anthology-projektet medverkar både George Martin och Ringo Starr på skivan. McCartney själv sa att arbetet med The Anthology påmint honom of the time we didn´t take to make an album. Lekfullheten klär honom och söta Calico Skies, stampiga Flaming Pie och vackert stråkbeklädda Beautiful Night är bara några höjdpunkter. Nittiotalskomplement: Run Devil Run (1999)

Chaos And Creation In The Backyard (2005)

Ännu en Paul-ensam-i-studion-skiva. Produktionshjälp av Nigel Godrich, mest känd för sitt arbete med Radiohead. Nigel påstås ha vågat säga inte tillräckligt bra om mer än en låt och uppmuntrat McCartneys mer lekfulla experimentella sida. Ingen trist gubbrock, tack. Skivan har en atmosfär och stämning som inte finns på någon annan av Pauls skivor. Rocken rockar (Fine Line, Promise To You Girl) och det finns några ovanligt mörka långsamma nummer som verkligen griper tag (How Kind Of You, At The Mercy, Riding To Vanity Fair). Här finns också den Blackbird-inspirerade Jenny Wren och den svårt charmiga English Tea. Min favorit bland James Paul McCartneys soloskivor. Nollnolltalskomplement: Memory Almost Full (2007)

Mer om samma:
Skivrecension: Paul McCartney - New
Bokrecension: Man On The Run: Paul McCartney In The 1970s 
Paul McCartney 70 år
The Beatles någorlunda alternativa Topp 10