Fula Fula Ord: Konsertrecension: Kinetics

Kinetics
Tid: Lördagen den nionde maj.
Plats: Kafe De Luxe.
Längd: 60 minuter.
Publik: Tämligen packat.
Bäst: Musiken är trevlig och lätt att nynna med i.
Saknade mest: Något som sticker ut.

Växjöbandet Kinetics har en spretig bakgrund med musikaliska rötter i indiepop (den mest tydliga influensen), punk och synt. De debuterade med To Each Their Own 2012 och nu är det dags för EPn Gravity Overtook The Parrot. De tycks förresten lägga till en medlem per färdiginspelad skiva och har nu hunnit bli en kvintett. Bandet är, som ofta är fallet, tyngre live än på skiva. Och inte för att de låter särskilt kalviga på skiva. The Island inleder kvällens konsert och börjar med att drivas framåt av en elektronisk puls innan gitarrerna tar över, även nya singeln Yank Me Out dyker upp tidigt och har en tydlig refräng.

Musiken är trygg och välskriven pop och rock, arrangemangen är välgjort detaljerade och strukturerade. De stora gåshudsögonblicken saknas med det är genomgående proffsigt. Kinetics gör den sorters låtar som är trevliga att klappa med i första gången man hör dem och många av dem har inför sista refrängen den sortens och-så-alla-händerna-i-luften-uppbyggnad som sitter som en smäck på stadsfestivaler.

Whitenoise låter som en borttappad svensk popklassiker från nittiotalet. Kinetics hade förresten passat in i den svenska popvågen i skarven mellan åttio- och nittiotalet. Och det är inte menat som ett sätt att säga att de är ute 25 år försent, men det är ändå där de har sina tydligaste rötter med lagom mycket melankoli och lagom mycket powerrefränger. An Ode To Logic höjer tempot och punkinfluensen sticker upp huvudet en liten stund.

Empty Lanes är den sortens återhållsamma låt U2 borde göra oftare om de kunde få Bono att sluta skrika. Ola Solfors har en mer lågmäld och charmigt vek röst som ger musiken ett eget uttryck. Sist ut är Expand/Retract som är bonusspår på nya skivan och låter som smord att avsluta en konsert. Den börjar stillsamt likt något från Radioheads The Bends innan den byggs upp till en arenahymn, fast i en källare som ikväll är ovanligt välfylld.

Kinetics är väldigt samspelade men kommunicerar mer med publiken än med varandra - vi uppmuntras köpa skivan efter konserten. Med bara några låtar som är mer utropstecken skulle bitarna kunna falla på plats och nå ut på allvar. Försöken till de stora refrängerna och den stora omfamningen finns. Bandet är lätt att tycka om, men svårt att bli helt hänfört av. Den uppslukande känslan finns förmodligen bara en låt med stort L bort.