Konsertrecension: Birdlegg

 
Birdlegg
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den andra maj.
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: Tämligen smockat.
Bäst: Atmosfären, glädjen och drivet.

- Are you drunk yet? Varje gång jag varit i Sverige har ni varit fulla som ägg, konstaterar Birdlegg och publiken jublar. Bitvis är det humorföreställning. Publiken jublar redan när han kommer in på scenen och förutsättningarna för en kväll utöver det vanliga finns från start.

Bluesen bytte skepnad under sextiotalet. Den gick från att främst ha en färgad publik till att främst ha en vit publik. Dåtidens stora namn (bland andra Muddy Waters och Howlin´ Wolf) hade till stor del fallit i glömska i hemlandet och kom till Europa och spelade för en ny stor publik. Bluesen gick delvis också till att vara en sorts musik man satt ner och lyssnade på.

Men Birdlegg är den gamla sortens underhållare. Kafe De Luxe förvandlas till en jukejoint i den amerikanska södern. Han dansar, hoppar runt, skämtar, hetsar publiken och bjuder på alla knep han lärt sig under sina 68 år. Både till energi, kroppsspråk och spelglädje ser han mer ut att vara 18. Och han har en pojkaktig charm, både när han friar till en kvinna i publiken och när han förklarar att han är från Texas och där tar man sin hatt på allvar. I alla fall på skämtsamt allvar. You can take my woman, but don´t take my hat. Det är inte en sorts blues som lägger pannan i djupa veck. Nu ska vi ha kul - äta, dricka, dansa och glömma alla bekymmer. I alla fall så länge musiken varar. Någon tycker att han tramsar för mycket.

Eget blandas med bland andra Kingarna BB och Albert och Muddy Waters. Allt avslutas lite oväntat med James Brown och några rader från Sly & The Family Stone. Ännu mer oväntat är att Maria Johansson - som är i Växjö för att spela på teatern - gästar med ett litet medley och sjunger skiten ur Hound Dog.

Med sig på scen har Birdlegg vapendragaren Eddie Stout på bas, Clas Olofsson på gitarr och Fredrik Landh på trummor. De köttar bitvis på rejält, oftast svänger det, har uppenbart kul och det gör inget att låtarna ibland blir snarlika. Birdlegg själv sjunger och spelar munspel i samma skola som Sonny Boy Williamson II, som han berättar en anekdot om. Stilen är så ålderdomlig - musiken tar ofta avstamp i femtiotalet - att han på något sätt gått varvet runt och visar en väg framåt för en musikstil som ibland riskerar att bli parodi på sig själv. Så här publikfriande är det numera få bluesartister som vågar vara, kanske är de rädda för att inte tas på allvar.

Läs mer om liknande:

Muddy Waters - lite blueshistoria

Så spelar du blues!

Bokrecension: The Life And Music Of Big Mama Thornton

Skivrecension: Billy Boy Arnold

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.