Bokrecension: Kim Gordon - Girl In A Band

Kim Gordon
Girl In A band
Förlag: Faber & Faber

Girl In A Band börjar i São Paolo den 16e november 2011 med Sonic Youths sista konsert efter 20 år tillsammans. Kim Gordon (sång, bas och gitarr) och Thurston Moore (sång och gitarr) ska skiljas efter 27 år. Delvis skrevs boken som ett svar på frågan om hur hon skulle försörja sig. Sonic Youth har aldrig fått något kommersiellt genombrott, men är inflytelserikt och stilbildande - en länk mellan Neil Young och Nirvana. För många personifierar de New Yorks konstnärliga musikscen. Gordon själv, som påpekar att hon ofta anses vara kylig, menar att musiken befriade henne och gjorde henne mindre självmedveten.

Boken börjar med slutet innan den går tillbaka till början och sedan långsamt jobbar sig framåt igen. Uppväxten och framtiden präglas av relationen till brodern Keller som var den stora förebilden. En stilig surfare - syskonen växte upp i Los Angeles - vars elaka kommentarer kunde bränna hål i Gordon. Hon är känslig och kom fram till att inte låta honom vinna genom att inte visa känslor. Brodern fick senare diagnosen schizofreni och Gordons behov av att ta hand om och skydda grundades där. Hon blir senare vän med Kurt Cobain och har inte mycket snällt att säga om Courtney Love. Lana Del Ray åker också på en råsop. Tonen är annars - med tanke på bokens ground zero - förvånansvärt försonande.

Gordon kände sig utanför i Kalifornien. Hon är intresserad av grafisk konst och klädesdesign, modern påpekar att dottern klär sig för sexigt. Hon tittar i timmar på skivomslag med Marianne Faithfull, Anita Pallenberg och Joni Mitchell. Hon vill bli lika cool men vet inte hur. Hon hamnar så småningom i New York, Los Angeles kulturella och geografiska motpol, i sökandet efter att hitta sig själv. Bli den hon är menad att bli. Så hon ger sig in stadens konstvärld och mer eller mindre snubblar in i musikerkretsar. Sitt första band bildade hon dock redan innan dess under universitetsstudier i Toronto.

Många har läst boken som ett feministiskt manifest, men den är mer. Många har läst den som en bok om en skilsmässa, men den är mer. Den går också att läsa som en uppväxtskildring, om hur jaget formas, sökandet efter utlopp för ett uttrycksbehov och vikten av att inte stå still.

Läs mer om liknande: 

Recension av Neil Youngs första självbiografi Waging Heavy Peace 

Bokrecension: Viv Albertine 

Nicobiografin Songs They Never Play On The Radio  bör inte läsas av mörkrädda 

Patti Smiths självbiografi Just Kids är en modern klassiker 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.