Konsertrecension: Teresa Indebetou Band

Teresa Indebetou Band
Plats: Alvesta jazz & blues.
Tid: Lördagen den 28e.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: 65 och smockat.
Bäst: Att ren och skär musikmagi uppstår vid flera tillfällen.

Alvesta Jazzförening har haft säsongspremiär med full källare trots att Kunskapskanalen konkurrerade med Världens Första Ballongflygare. Teresa Indebetou Band bjöd på den sortens konsert där det redan i andra låten blir trumsolo med handflatorna och ett bassolo så ettrigt att de låter som en fluga som försöker ta sig genom ett stängt fönster.

För att citera Frank Zappa: jazzen är inte död - den luktar bara lite konstigt. Teresa Indebetou Band luktar inte konstigt ens om man sätter sig längst fram. Musiken är lekfull, melodisk och nyfiken i händerna på trion med Teresa Indebetou på piano och ibland lite sång, Jenny Kristoffersson på kontrabas och Martina Almgren på trummor. De skapar något eget av den till synes kanske begränsande triotraditionen och gör jazz, bossanova, tango, blues och pop. De ger sig till och med på The Beatles och lyckas göra Blackbird både igenkännlig och helt egen. Pratar man svenska piano/bas/trummor-trios är det ganska oundvikligt att jämföra med Esbjörn Svensson Trio och hos Teresa Indebetou Band finns samma avväpnande frihet. Det är en utmaning att ha stor kunskap om en genre och ändå våga göra något nytt av den och inte kvävas av tankar om hur det bör och ska låta. Under de mer tempofyllda stunderna ser det ibland ut som om Indebetou ska ställa sig upp och på beprövat Jerry Lee Lewis-maner skicka iväg pianopallen genom lokalen, men det gör hon tack och lov/tyvärr inte.

Ljudbilden är luftig och drivs framåt med lyhörd omtanke om musiken och att den ska få så stort utrymme som möjligt. Musikerna har ofta ögonkontakt med varandra, både fysiskt och mentalt. Musik som framförs av en liten grupp är mer känslig för okänslighet. Det finns färre toner att gömma sig bakom om kemin uteblir. Men det gör den inte. Det är musik för musikens egen skull. Sista ordinarie låt heter Papa Blues, från nya tredje skivan Present som är konsertens ryggrad. Indebetous pappa tyckte att de skulle spela mer blues. Hon påpekar också att han är smålänning och att hon därför är halvsmålänning - det får en applåd.

Kanske är det lätt att bli blasé när man går på mycket konserter. Andra sidan av samma mynt är att när man upplever något som verkligen träffar så träffar det hårdare. Teresa Indebetou Band är, om ordvalet ursäktas så här en måndag, forjevle bra. Tack för magin.

Läs mer om liknande:

Esbjörn Svensson Trios sista skiva

Svensk jazz för nybörjare

Blackbird var med på The Beatles vita skiva

Shai Maestro Trio jazzar också med klass

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.