Konsertrecension: Jennie Abrahamson

JENNIE ABRAHAMSON
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 13 februari.
Längd: 55 minuter.
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Låtarna.
Sämst: Bitvis blir det för mycket bas och för lite av allt annat.

Med tanke på allt prat om det svenska musikundret är det konstigt att Jenny Abrahamson inte är ett namn på fler läppar. Är hennes musik svårlyssnad? Nej. Är den sån där kritikermusik? Borde inte behöva vara så. Kanske anstränger hon sig inte tillräckligt mycket visuellt. Men när en sån som Peter Gabriel skulle ut och turnera för första gången på löst räknat 225 år och behövde någon som kunde sjunga Kate Bushs rader i Don´t Give Up var det inte till Carola han ringde. Först ringde han förvisso till Ane Brun, inget dåligt val det heller, och när Brun fick förhinder tipsade hon om Abrahamson eftersom de spelat ihop. Och ungefär ett år efter hon släppte sin fjärde skiva Gemini Gemini står hon åter på scen i Växjö. Hon och bandet (från vänster till höger keyboard, trummor och bas som också spelas på keyboard) spelar förstås en hel del låtar därifrån. Snowstorm blir en suggestiv rysare, The War blir riktigt mäktig och tung. Abrahamson inleder på xylofon innan hon byter till gitarr. Mellan låtarna är hon oftast tyst. Något publikfrieri blir det inte.

På skiva fungerar musiken både i bakgrunden, när kraften i rytm och melodier gör att den når igenom, och i hörlurar, där de välgjort detaljerade arrangemangen kommer till sin rätt och man upptäcker småsaker vid åttonde lyssningen. Det är modernt och samtida utan att kännas ängsligt trendigt. Live förlorar några av de mer biffiga låtarna detaljer och nyanser när basen mullrar som mest mellan väggarna. Musiken - eller i alla fall basen - hade tjänat på att vara lite tystare. Annars är det rytmerna och sången som tar sig fram bäst. Vissa låtar har förinspelade körer, på skiva sjunger hon alla - ofta sofistikerade - stämmor själv. Det är intressant att ta del av hur låtarna förvandlas live.

Why Did I Leave Home från första skivan sticker ut med sin rakare struktur. Bland de senare mer rytmiskt uppbyggda låtarna (att hon inte bara sjungit med Gabriel utan också är stort fan av hans musik är tydligt) framstår den som en mer traditionell rocklåt. Sista ordinarie låt blir Hole In You som följs av extranumret Hard To Come By som är på borde-vara-en-modern-klassiker nivå och där hon återvänder till xylofonen. Abrahamson ser koncentrerat tillfredsställd ut när hon befinner sig långt in i musiken. Inte mycket show, men musiken talar för sig själv.

Läs mer om liknande:

Kate Bush ger oss 50 Words For Snow

Edda Magnason Woman Travels Alone

Jenny Wilson letar efter något eget
Ane Brun fortsätter framåt

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.