Fula Fula Ord: Konsertrecension: Mary Ocher

MARY OCHER
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den sjätte februari.
Längd: 35 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Kompromisslösheten.

- Oh boy, this is gonna be awkward. Också ett sett att inleda en konsert. Hon sitter vid pianot som står mot väggen. Hon har bara ögonkontakt med publiken om hon vrider huvudet 90 grader åt vänster - och då möjligtvis för att kasta ett ont öga mot de som står och pratar. Sångrösten har Kate Bushs vighet och Joan Baez kraft och kan gå från noll till hundra på en stavelse. Publiken växer efter hand, men ingen vågar riktigt stå längst fram.

Liten biografi? Ocher föddes i Moskva för 27 år sedan. Hon flyttade till Tel Aviv när hon var väldigt liten och till Berlin när hon höll på att bli vuxen. Hon har humor, på hemsidan kan man klicka för att join ze mailing list. Hon har jämförts med Kate Bush och David Bowie. En del jämförs med Kate Bush och David Bowie för att de försöker låta som Bush eller Bowie, andra för att de är svåra att beskriva och då nämns artister som också är svåra att beskriva. Ocher försöker inte återskapa Wuthering Heights (eller jo, kanske lite ibland) eller Ziggy Stardust, men hon är svår att hitta ett färdigt fack att placera i. Hon har släppt två skivor och har ett eget sätt att arrangera och framföra sina låtar och är det som brukar kallas en egen genre. Hon gör förresten inte bara musik, även film, bildkonst, dokumentärer, musikvideos, konstinstallationer och poesi finns på CVt.

- Mr Piano has a problem with some certain keys, konstaterar Ocher. Vissa låtar blir därför, menar hon, experiment för att se vilka tangenter som fungerar. När hon istället hänger på sig en gitarr (och samtidigt påpekar att de som vill prata väldigt högt gärna får gå upp en våning) visar den sig vara rejält distad och tydligen bara delvis för att det är tänkt så. Ljudet är inte riktigt på hennes sida. När hon får - bitvis rejäl- fart på strängarna låter hon som om Lou Reed och Yoko Ono fått en dotter tillsammans. Sista låten blir med hjälp av en liten synt en duett mellan vad som låter som valsång och det där ljudet delfiner gör.

Det är enklare att skriva om och beskriva artister som låter som någon annan, men det är spännande att uppleva någon som gör sin egen grej. Mary Ocher gör sin egen grej i kvadrat och det spretar rejält. Om recensionen bitvis blir obegriplig speglar det intrycken av konserten. Och obegriplig är underskattat i musiksammanhang. Det är bra att ibland behöva fundera lite på vad som pågår.