Konsertrecension: The Amazing
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 20e.
Längd: 65 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Det otvungna halvfartshänget.
Saknade mest: Mer!
-
En låt till, sen säger vi god natt. Och då har de bara spelat en låt,
Picture you, som de la upp på YouTube för en månad sedan. Den är det tio
minuter långa, även om det är svårt att avgöra när tiden delvis står
still, titelspåret från färska tredje skivan. Neil Young & Crazy
Horse är en relevant referens (tänk Down By The River). För att inte
säga The Grateful Dead (tänk Truckin´).
Det är ofta i marginalen
det intressanta händer och det är väl där man måste säga att
psykedeliska proggjazzrockarna - typ, och jazziga mer till attityden än
soundet - The Amazing befinner sig. Detta trots
att de har turnérat med omskrivna Tame Impala och var med i Late Night With David Letterman, där de spelade Gone som dyker upp i en tung
version ikväll. De har uppmärksammats även i hemlandet - alltså Sverige -
och fått fina recensioner.
Längst fram på scen står Reine Fiske
(även i Dungen och Träd, Gräs & Stenar) och Christoffer Gunrup
(Granada och Anna Järvinen). Han gillar inte att bandet kallas
psykedeliskt. Ursäkta. Men kanske sinnesutvidgande? Dessutom hör vi
Fredrik Swahn på gitarr och keyboard (ibland nästan samtidigt), Alexis
Benson på bas och Moussa Fadera på trummor. Fadera har förmågan att se
till att låtarna, hur drömska de än är, har ett driv framåt. Benson
lägger en tung botten som ger gitarrerna fritt spelrum.
Ofta är
det drömskt mellantempo och tre gitarrer ger en bred ljudbild som gör
det enkelt att blunda och försvinna bort. De är verkligen ett band som
spelar tillsammans, det handlar inte om vem som kan spela snabbast solo,
snarare tvärtom. Musiken står i centrum. De låter som den sortens band
där medlemmarna lyssnar på olika musik och bidrar med olika influenser -
men där alla ända drar/vaggar åt samma håll. Fryshusfunk får hela
helvetet att braka loss, eller i alla fall halva. Den är uppbyggd enligt
samma princip som The Beatles I Want You (She´s So Heavy). Slutet
bygger på ett enkelt riff som upprepas i flera minuter samtidigt som mer
och mer oväsen och brus uppstår. Mäktigt.
- Vi spelar lite
låtar. En del är gamla, en del är nya. Sedan får ni förstås avgöra hur
det går, informerar Gunrup. Bortsett från musiken händer inte mycket.
Ibland öppnar någon av dem ögonen. Det är inte extrovert musik, finns
inga allsångsrefränger. Snarare håller låtarna på väldigt länge. Och
ändå hade de gärna fått hålla på lite till.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
12:12:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida