tisdag, februari 24, 2015

Konsertrecension: The Amazing

THE AMAZING
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 20e.
Längd: 65 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Det otvungna halvfartshänget.
Saknade mest: Mer!

- En låt till, sen säger vi god natt. Och då har de bara spelat en låt, Picture you, som de la upp på YouTube för en månad sedan. Den är det tio minuter långa, även om det är svårt att avgöra när tiden delvis står still, titelspåret från färska tredje skivan. Neil Young & Crazy Horse är en relevant referens (tänk Down By The River). För att inte säga The Grateful Dead (tänk Truckin´).
Det är ofta i marginalen det intressanta händer och det är väl där man måste säga att psykedeliska proggjazzrockarna - typ, och jazziga mer till attityden än soundet - The Amazing befinner sig. Detta trots att de har turnérat med omskrivna Tame Impala och var med i Late Night With David Letterman, där de spelade Gone som dyker upp i en tung version ikväll. De har uppmärksammats även i hemlandet - alltså Sverige - och fått fina recensioner.
Längst fram på scen står Reine Fiske (även i Dungen och Träd, Gräs & Stenar) och Christoffer Gunrup (Granada och Anna Järvinen). Han gillar inte att bandet kallas psykedeliskt. Ursäkta. Men kanske sinnesutvidgande? Dessutom hör vi Fredrik Swahn på gitarr och keyboard (ibland nästan samtidigt), Alexis Benson på bas och Moussa Fadera på trummor. Fadera har förmågan att se till att låtarna, hur drömska de än är, har ett driv framåt. Benson lägger en tung botten som ger gitarrerna fritt spelrum.
Ofta är det drömskt mellantempo och tre gitarrer ger en bred ljudbild som gör det enkelt att blunda och försvinna bort. De är verkligen ett band som spelar tillsammans, det handlar inte om vem som kan spela snabbast solo, snarare tvärtom. Musiken står i centrum. De låter som den sortens band där medlemmarna lyssnar på olika musik och bidrar med olika influenser - men där alla ända drar/vaggar åt samma håll. Fryshusfunk får hela helvetet att braka loss, eller i alla fall halva. Den är uppbyggd enligt samma princip som The Beatles I Want You (She´s So Heavy). Slutet bygger på ett enkelt riff som upprepas i flera minuter samtidigt som mer och mer oväsen och brus uppstår. Mäktigt.
- Vi spelar lite låtar. En del är gamla, en del är nya. Sedan får ni förstås avgöra hur det går, informerar Gunrup. Bortsett från musiken händer inte mycket. Ibland öppnar någon av dem ögonen. Det är inte extrovert musik, finns inga allsångsrefränger. Snarare håller låtarna på väldigt länge. Och ändå hade de gärna fått hålla på lite till.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida