Hans Olding/Jaska Lukkarinen ger jazzen framtidshopp
Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen 29 oktober.
Längd: 50 plus 55 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Musikaliteten är svår att ifrågasätta.
Tid: Onsdagen 29 oktober.
Längd: 50 plus 55 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Musikaliteten är svår att ifrågasätta.
Jazzvärlden
lever lite på samma premisser som bluesvärlden. När det står att någon
är yngre betyder det ofta att de är under femtio, men Jaska Lukkarinen -
som också skrivit många av kvällens låtar - är yngre nästan på riktigt.
32 är väl ingen ålder för en trummis? I likhet med gitarristen Hans Olding
- som skrivit många av kvällens låtar som inte Lukkarinen skrivit - har han skolats i USA och turnerar flitigt i Europa. Båda har långa
meritlistor, men ändå inte i klass med basisten, som förvisso också är
äldre. Mattias Welin är född i Växjö och har spelat med bland andra
gitarristen Pat Metheny. Det blir också en liten överraskning för
publiken. Ordinarie saxofonisten Karl-Martin Almqvist har tvingats lämna
återbud och ingen mindre än Jonas Kullhammar hoppar in. Han kan räknas
både som yngre och något av en legendar i svenska jazzkretsar. Han har,
får vi veta, nyligen tilldelats Kungliga Musikaliska Akademins jazzpris.
Även
om jazzvärlden inte blivit större de senaste årtiondena betyder det
inte att den inte är kreativ och att de som lever i den har kul. De fyra
dansar inte precis på scen - de nöjer sig med att titta på noterna. Men
om det nu är så att de bara står/sitter rakt upp och ner och spelar -
hur låter det?
Tackar som frågar. Det låter utmärkt. Det är
trevlig och välkammad jazz som ändå inte blir slätstruken. Man kan umgås
med den regelbundet utan att varken bli uttråkad eller utmattad. Ibland
riskerar det att bli för duktigt och skickligt, men det tippar aldrig
över. Kullhammar behöver ibland i egenskap av inhoppare små nickar från Olding för att veta när det är dags att spela solo, men när han väl kommer igång sitter det.
Många
av låtarna kommer från bandets nya CD som släpps just samma dag som
konserten äger rum. De värmer upp lite försiktigt med titelspåret Far
from real som leder till Porkface (Bad Tapas) innan de hamnar i vackra balladen
Suddenly. Neutral Terrain innehåller en duell mellan trummor och bas som
är en av kvällens höjdpunkter. Så är även Kullhammars solo i Train Ear.
Att han får sträcka ut sig i en John Coltrane-fantasi är inte en slump
med tanke på låttiteln. Olding - som också han spelar en rad sublima solon under kvällen - påpekar att just den låten tyvärr inte är med på skivan.
Kvällen
avslutas med klassikern Body And Soul som kanske är mest känd i Coleman
Hawkins inspelning från 1939. 75 år senare låter den lika vackert.
Läs mer om liknande:
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida