lördag, mars 08, 2008

Han är typ stor i Sverige

Jag kan inte påstå att jag är en stor Ulf Lundell-fan, men han har varit med så länge och gjort så mycket att alla svenskar har en relation till honom, vare sig man lyssnar och läser aktivt eller inte. Min skivsamling har sträckt sig till något med hans mest kända låtar.
Jag föredrar hans böcker före hans musik och läste den oundvikliga Jack någon gång på gymnasiet, En Varg Söker Sin Flock är en favorit och i somras imponerades jag av intensiteten i Frukost På En Främmande Planet.
Nu har jag läst den andra delen av Måns Ivarssons stora Lundell-biografi i tre delar (har inte läst den första). Den sträcker sig från 1983 när han nyligen blivit nationalpoet med Öppna Landskap och försöker lära sig hantera Ledin-publiken, vidare över ett eskalerande alkoholmissbruk, skilsmässa, mer drickande, nytt bröllop, tillnyktrande, skilsmässa, återfall, tillnyktrande och hans liv som ensamstående pappa till de tre barnen med första hustrun. Den slutar 1992 när han träffar en 19-årig kvinna som han ska komma att ha ett sjuårigt förhållande med.
Ivarssons stora problem är att man redan vet så mycket om Lundell, även om man bara läser löpsedlar. Biografin får också ibland känslan av att vara just en väldigt lång löpsedel. Lite mer fördjupning hade inte skadat. Har man dessutom läst några av Lundells böcker och är bekant med hans musik har man redan den enda Lundell-biografi man egentligen behöver, nämligen hans pågående livsverk.
Det bör också påpekas, i rättvisans namn att boken är lättläst, intressant och kunnig. Här kommer fram detaljer som Lundell kanske valt att själv inte skriva eller sjunga om, och har han gjort det har det kanske bara antytts, men den där stora a ha-upplevelsen utgår. De intressantaste delarna är de där de musiker, förläggare, branschfolk och kvinnor Lundell omgett sig med kommer till tals. Den uppenbara kamp som artisten driver mot det haltande folkhemmets kärlek är också intressant. Han vill inte omfamnas, verkar nästan rädd för det. Författaren ska genomgående ha beröm för att han, trots att han bevisligen kan sin Lundell utantill, inte skriver en helgonbiografi utan håller sig objektiv (i alla fall i den mån ett sådant begrepp finns).
Man får sig några skratt när Lundell är som mest besatt av sina hjältar (särskilt med tanke på att jag kan känna igen mig själv). Efter att ha varit på Dylan-konsert där Dylan haft skinnjacka med munkjacka under och luvan uppfälld börjar Lundell klä sig likadant.
Lundells största seger under bokens 300 sidor är dock att han besegrar sin sjukdom, blir nykter och uppfostrar tre barn. Det är en större bedrift än den diktsamling, de fyra romaner och de sex album han får ur sig på de nio år biografin täcker in.
Dagens låt är För En Lång Lång Tid av Håkan Hellström.

Etiketter:

2 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Jag har faktiskt inte läst Måns Ivarssons biografi, men jag kan tänka mig att jag skulle ha samma invändningar som du har; att det saknas djupare analys och istället fokuseras på rabblande av fakta som man redan känner till.Jag gillar - precis som du - intensiteten i "Frukost på en främmand planet". Här följer några tankar kring ovan nämnda bok och trilogin.
”Kriget är den goda prosans far”, hävdade Friedrich Nietzshe. Det är något som Ulf Lundell tycks ha tagit fasta på när han skrev boken ”Frukost på en främmande planet”. Titeln "Frukost på en främmande planet" indikerar en rörelse, en förflyttning, en resa. Geografisk, tidsmässig, samhällelig och själslig. Den Mark Twainska barndomsskildringen, som styckats upp och spridits ut över de 831 sidorna är central för boken. Den idylliska, äventyrliga barndomsskildringen är skriven i kursiv stil på ett rent och vackert språk och utgör bokens ena pol, ett slags startpunkt för resan. Den fungerar också som klangbotten åt resten av bokens innehåll. Och vad är då resten av bokens innehåll? I stora svepande drag är det författarens reaktion på hur han levt och lever sitt liv, hur hans liv har kommit att utveckla sig. Det är även författarens reaktioner på hur samhället (Stockholm, Sverige, världen) sett ut och hur det har kommit att utvecklas och se ut nu. Allt avhandlas; inget ämne är för litet eller för stort. Och allt avhandlas med benhård subjektivitet. Texten genomsyras av vrede och frustration och den vreden och frustrationen tycks ha skapats ur det enorma glapp som finns mellan bokens båda poler; pojken och hans barndoms värld – den vuxne mannen och hans värld. Men boken rymmer även sköra kärleksdikter och på slutet en vindlande vision/förhoppning (även den skriven i kursiv stil) om att minnet av barndomens värld ska kunna användas som positiv överbryggande kraft för att lämna nutidens kakofoni, försonas med samtiden, och gå vidare med nya ögon.
Stilmässigt så utgör innehållet i ”Frukost på en främmande planet” ett konglomerat av skilda slags texter, till formen mestadels dagboksliknande poesi - både personlig och samtidskommenterande som i sitt uttryck kan placeras in någonstans mittemellan Lars Noréns dagbokspoesi, Stig Larssons sakliga poem och Göran Palms lyriska Sverigeepos.
Genremässigt har ”Frukost på en främmande planet” kallats för den första ”bloggboken”. Andra har jämfört boken med personer som James Boswell och Samuel Pepys dagböcker där till synes allt som skedde i deras liv inklusive sexlivet var tvunget att dokumenteras så naket och uppriktigt som möjligt.
Den här bokens styrka består i författarens expressiva livsnärvaro i texten; det dionysiska förhållningssättet till livet, till konsten, till sexualiteten. Den oerhörda närvaron i språket gör att man som läsare efter ett tag sveps med eller sugs upp i författarens värld och börjar tänka som författaren. I boken finns en stil och en ton som vitaliserar alldeles oavsett argumentens bärighet. Det är själva den anda som genomsyrar orden som är det bärande och som gör mig som läsare båReflektioner kring romantrilogin Saknaden-Friheten-Värmen ur ett mediekritiskt perspektiv.
Att koka ihop en till hälften uppdiktad existens utifrån författarens faktiska livs drama, tycks vara Ulf Lundells liv. Var det biografiska självet slutar och var det fiktiva börjar är aldrig lätt att säga i litteraturen i allmänhet, och i synnerhet inte hos Ulf Lundell.
”Värmen” är den tredje och avslutande delen i en trilogi som föregåtts av ”Saknaden” och ”Friheten”. (Den sammanfogande länken i trilogin skulle mycket väl kunna vara media. Genom hela trilogin så är media hela tiden en följeslagare, men media står aldrig i fokus. Media är dock ständigt närvarande.) Precis som i den föregående romanen ”Friheten” så använder Ulf Lundell två stycken alter ego i ”Värmen”, nämligen Poul: rockartist och Bull: författare. Ulf Lundell har på senare tid låtit sina romaners huvudpersoner låna allt tydligare drag av författarens eget liv och hinnan mellan dikt och verklighet har med tiden alltmer tunnats ut. På det sättet kan man tycka att Ulf Lundell valt att gå den voyeuristiska publiken till mötes, det vill säga de människor som mest läser hans böcker för att få information om personen Ulf Lundell. Men författarens avsikt med det valet är snarare ett försök att säga något om vår samtid och det samhälle vi lever i, utan att för den sakens skull göra anspråk på att skildra den ”objektiva verkligheten”. Genom att lägga huvudpersonerna såpass nära sig själv och verkligheten så visar Ulf Lundell på det sättet samtidigt upp den märkliga kändiskult som han själv uppenbart blivit en del av och som han vill rikta kritik emot. Huvudpersonen Poul och hans vän Bull har levt större delen av sina liv i offentlighetens ljus och den utsatthet från allmänheten, journalister och fans som det innebär är ett bärande tema inte bara i den här boken utan i hela trilogin. Ulf Lundell har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet ifrån den mediala världen genom sitt långa ”kändisskap” och anser det antagligen vara nödvändigt att skildra livet i offentligheten ur ett eget personligt perspektiv. I ”Värmen” har Poul och Bull två olika sätt att hantera media. Bull reagerar kraftigt emot den ytliga fördumningsjournalistik som brett ut sig i Sverige till följd av att vinsten har blivit viktigare för medieföretagen än rollen som tredje statsmakt. Bull har även personligen drabbats av det s.k. mediedrevet. Man skulle kunna påstå att Bull lider av post-traumatisk stress, han är en man som blivit hudflängd, misshandlad och förvrängd av media under så många års tid att han nästan gått under. I boken kommer han till tals och kan förmedla sin bild av verkligheten. Bulls hätska utfall mot diverse kvällstidningskrönikörer är hans sätt att slå tillbaka, även om läsaren inser att det är ett krig som han aldrig kan vinna.
Poul har ett annat, mycket mer luttrat, förhållande till media. Han konstaterar krasst att den skeva mediala bilden av honom som vuxit fram genom åren i offentligheten skapat ett sånt stort glapp mellan den han uppfattar sig att vara och publikens bild av honom att han inte längre kan fortsätta fungera i offentligheten. Poul förefaller inte tro det vara möjligt att kunna förändra den offentliga bilden av honom som vuxit fram genom årens lopp i media, så han måste helt enkelt lämna den. Att vilja lämna eller tvingas fly den många gånger trånga verklighet som media i allt högre grad skapar idag är ett tydligt tema i ”Värmen” och i hela trilogin. I trilogin får läsaren följa medias utveckling under en dryg tioårsperiod; dess ökade genomslag och makt. Dess ökade kommersialisering. Sett utifrån författarens perspektiv. Vad som framträder är en fullt relevant mediekritik framförd av en, för ämnet, unik författarposition i Sverige.
de fascinerad och upprymd.

5:23 em  
Blogger Ola Claesson sa...

Oj! Det här var den längsta och mest pålästa kommentaren på min sida hittills.

12:32 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida