Casino Royale
Det var ett tag sedan man njöt av en Bondfilm, men Casino Royale sköter jobbet med den äran. Manuset är bra och håller faktiskt ihop bytena mellan de obligatoriskt exotiska miljöerna. Daniel Craig är precis så stenhård som man vill att Bond ska vara - jag har inget mot Pierce Brosnan, men med untantag för Goldeneye fick han inga bra manus att jobba med. Detta samtidigt som Bond ges känslor och djup på ett trovärdigt sätt. Han är rent av mänsklig. Trovärdigheten i fördjupningen av personligheten kan bero på att Craig kommer från en gedigen teaterbakgrund snarare än från, säg, Helgonet och Snobbar Som Jobbar. Jag är medveten om att Bonds främsta uppgift är att vara underhållande, men det blir man också. Tro mig.
Mads Mikkelsen är bra som skurk. Den här gången handlar det inte om att spränga jorden och starta en koloni med fri parkering på månen för de med högst IQ. Det handlar bara om pengar (ganska mycket pengar, förvisso). Eva Green är dessutom bra som Bondbrud med både intelligens och bett i replikerna. Allra bäst är dock Judi Dench som M. Jag tror jag är lite kär i henne.
Allt lallande är borta, men det finns några hårda repliker och Craig gör Bond precis så smart, effektiv och kylig som man vill ha honom. Alla regnmän som sågade Craig innan de sett filmen har varit ganska tysta den senaste tiden. Rent stilmässigt tar Casino Royale vid ungefär där Goldfinger slutade, vi slipper mao jönserier i stil med Jaws.
Man sitter faktiskt och tänker att det här skulle kunna hända i verkligheten, samtidigt som man blir underhållen i 240 minuter som inte känns som mer än 235.
Mr Bond är välkommen tillbaka, och jag som trodde att jag blivit vuxen.
Dagens låt är You Better Move On av Arthur Alexander.
Mads Mikkelsen är bra som skurk. Den här gången handlar det inte om att spränga jorden och starta en koloni med fri parkering på månen för de med högst IQ. Det handlar bara om pengar (ganska mycket pengar, förvisso). Eva Green är dessutom bra som Bondbrud med både intelligens och bett i replikerna. Allra bäst är dock Judi Dench som M. Jag tror jag är lite kär i henne.
Allt lallande är borta, men det finns några hårda repliker och Craig gör Bond precis så smart, effektiv och kylig som man vill ha honom. Alla regnmän som sågade Craig innan de sett filmen har varit ganska tysta den senaste tiden. Rent stilmässigt tar Casino Royale vid ungefär där Goldfinger slutade, vi slipper mao jönserier i stil med Jaws.
Man sitter faktiskt och tänker att det här skulle kunna hända i verkligheten, samtidigt som man blir underhållen i 240 minuter som inte känns som mer än 235.
Mr Bond är välkommen tillbaka, och jag som trodde att jag blivit vuxen.
Dagens låt är You Better Move On av Arthur Alexander.
upplagd av Ola Claesson
19:10:00
4 kommentarer:
tiden tänkte man inte på förrän det där låååånga utdragna "nu är det slut, nehe, nu då, eller nu"-gullegullandet. Så segt parti att allt stannade och gick i sirap.
Det var väl bara ett "nu är det slut, nehe, nu då, eller nu"-gullegullandet?
Eller? Jag tyckte i alla fall att det var fräckt att de gick lite utanför den sedvanliga "stor fight med skurken och en stor jäkla bautaexplosion och ett slut där Bond snuttetuttar med tjejen". Och förresten: Sirap är ju gott, ju.
Ja, det var ett sådant parti i tjugo minuter eller så. Jag säger inte att man skulle haft ett Bondslut, men hellre det än något som kommer från den där gråtande dvärgar på ett berg-trilogin där det aldrig tar slut.
Förhandssnacket lurade mig att tro att det värsta gullegullandet skulle bli det riktiga slutet, så å ena sidan håller jag med Nicklas, å andra sidan blev jag mest bara lättad över att ha haft fel.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida