Om George Harrison

Den kanske allra bästa repliken i filmen A Hard Day´s Night serveras av George Harrison. En journalist frågar honom what do you call that hair style? och han svarar Arthur. Jag vet inte varför, men jag gillar det. Även om Ringo Starr var den skalbaggen som hade enklast för att agera naturligt på vita duken var det George som gjorde bäst ifrån sig i filmbranschen. Han medverkade både i The Rutles och Life Of Brian - två av de roligaste filmerna som gjorts. Den sistnämnda finansierade han dessutom. Hans vänner Eric Idle och Michael Palin i den engelska humorgruppen Monty Python hade svårt att hitta finansiärer till sitt nya manus. George fick läsa det, gillade det och lär ha sagt I have to see this. Han betalade därför inspelningen. Det kan vara världens dyraste biobiljett.

I Beatles var han alltid lillebror, som låtskrivare stod han onekligen i skuggan av John Lennon och Paul McCartney, men han skrev redan under sextiotalet saker som Don´t Bother Me (kanske min personliga favorit), Think For Yourself, Taxman, I Want To Tell You, While My Guitar Gently Weeps (missa inte ensam-med-gitarr-versionen på Anthology 3), Long Long Long, Something och Here Comes The Sun. Någon har sagt i vilket annat band som helst hade George varit nummer ett och det kan vara så.

Lyssna på A Concert For George där några av hans närmaste vänner sjunger några av hans bästa låtar. Bland höjdpunkterna finns den för mig tidigare okända Sam Brown som gör en enorm version av den sentida höjdaren Horse To The Water. Här kan man dessutom tappa hakan vid insikten att sonen Dahni (med hustrun Olivia) ser mer ut som en ung George än vad George själv gjorde, och detta trots att han runt -63 såg extremt mycket ut som sig själv.

George var förmodligen den som tröttnade först av alla på Beatles-hysterin (även om John senare gjorde mer väsen av sin brytning). Redan 1966 när bandet bestämde sig för att sluta turnéra började han kalla sig för trädgårdsmästare, snarare än musiker och året efter sjöng han i sin låt Within You, Without You om folk som vinner världen men förlorar sig själva. Då var han 24 år.

George brukar kallas den osynliga gitarristen, och det ligger något i det. Han lät alltid känslan gå före tekniken. Han var ingen vräkig se mig, älska mig-typ. Hans ofta sparmakade gitarrsolon var dessutom perfekta komplement till Lennons mer skogshuggarartade "teknik". Den blandning av ballerina och skogshuggare dessa två skapade tillsammans kan vara en av de mest förbisedda aspekterna av The Beatles ljudbild. Mitt favorit Harrison-solo är förmodligen det i All My Loving. Det är dessutom ett av väldigt få gitarrsolon jag aldrig kan låta bli att sjunga med i (ja, sjunga med i, försök själva). Den där lilla knorren på slutet får mig att le varje gång.

Han fick ändå sitt erkännande som soloartist 1970 med trippel-LP:n All Things Must Pass som än idag är en av de bästa skivorna det tidiga sjuttiotalet har att erbjuda. Efter det tror jag inte hans intresse för varken turnéer eller skivor var tillräckligt stort och brinnande för att skapa några mästerverk, även om han aldrig gjorde något som helt saknade värde. Det var bara det att han prioriterade annat. Men den dagen någon med bra smak sätter sig ner och plockar ihop en greatest hits kan det blir riktigt trevligt.

Riktigt avslappnad verkar han inte varit i en studio förrän han bildade det anspråkslösa hobbyprojektet The Traveling Wilburys med några vänner. Då behövde han inte vara mer än en i gänget, han slapp stå ensam i rampljuset.

När George Harrison till slut förlora kampen mot cancern den 29 november 2001 regnade lovorden från fans, vänner och kollegor runt hela världen. Jag minns vad Keith Richards sa: I hope he is jamming with John. Det hoppas jag också.

Dagens låt är Isn´t It A Pity av George Harrison.