Fula Fula Ord: Konsertrecension: Hurley & The Blue Dots

Hurley & The Blue Dots
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 16e maj.
Publik: Ett femtiotal.
Längd: 105 minuter plus paus.
Bäst: Spelglädjen och drivet.
Sämst: 45 minuters paus är i längsta laget.

- Äh, vi skiter i det, konstaterar de kort när munspelsförstärkaren brusar inför en långsam Jimmy Reed-tolkning. Och det går bra utan munspel också. Ibland är duon så minimalistisk att de får AC/DC att låta som Emerson, Lake & Palmer. Det är rent av Seasick Steve-nivå på vissa arrangemang. Före paus tolkar de bland andra Little Walter och Robert Johnsons Love In Vain via The Rolling Stones. Ganska omedelbart börjar det rycka i fötterna och ryckningarna sprider sig långsamt längre upp i kroppen. Själva kallar de musiken för hillbilly rhythm´n´blues.

Många pratar om vikten av att tänka utanför boxen, ofta de som inte gör det. De som verkligen lyckas är ofta de som förmodligen inte är medvetna om att de gör det, eller som inte är medvetna om att det finns en box. Eller hur man tänker innanför den.

Duon Hurley & The Blue Dots tillhör kategorin som förmodligen inte vet vad en box är och om de fick tag på en skulle de förmodligen använda den till att stampa takten på. Och om inte av någon annan anledning så för att reta de som försöker tänka där i. Fredrich Rönnholm (sång, minimalistiska trummor, maracas och munspel - ibland nästan allt samtidigt) och Mathias Blixt (snygga gitarriff, kör och munspel - ibland nästan allt samtidigt) är den sortens band/”band” som inte bryr sig om hur blues ska låta. De bara tutar och kör och har förstått att det viktigaste är inte att hålla sig till reglerna utan att göra det man gör bra. Och det gör de. Dessutom spelar de bara det som behövs och låter bli allt annat - förutom ibland när de skramlar loss ordentligt. Det är förresten oklart vem som är Hurley och vem som är de blå prickarna, men ändå. Fastställt är i alla fall att de är från deltat i trakterna av Oskarshamn och det är uppenbart att de har kul tillsammans och ofta har ögonkontakt.

Efter pausen blir det In My Time Of Dying/Jesus Make Up My Dying Bed som har gjorts av alla, bland annat Blind Willie Johnson och Led Zeppelin. Och sedan blir det Rock´n´Roll där Led Zeppelin gjorde originalet. Och vilken blueskonsert är komplett utan Motörheads Ace Of Spades? Eller kanske ett eller annat (i alla fall ett) Kissriff instoppat i en låt? Blind Lemon Jefferson dyker också upp när duon går tillbaka till 1920-talet.