Konsertrecension: Musica Vitae och Nils Landgren

MUSICA VITAE OCH NILS LANDGREN
Plats: Konserthuset.
Tid: Lördagen 31 januari.
Längd: 80 minuter.
Publik: Nästan fullt.
Bäst: Duke Ellingtons In A Sentimental Mood.

Nils Landgren är en av landets mesta jazzmusiker. Nästa stopp är Schweiz och sedan tillbaka till Sverige för en turné kallad Sinatra - Come Fly With Us som bland annat besöker Växjö i mitten av februari. Och så, en helt vanlig Kulturnatt i januari, står han på Konserthusets scen tillsammans med Musica Vitae. Med ledordet Läckerbitar bjuds det på både Ellington och Gershwin, både jazz och klassiskt.

Mötet med Musica Vitae är inte en del av en turné. Kan inte låta bli att undra hur idén uppstod. Är det bara att ringa och fråga? Vill du komma hit och spela med oss? Tja, låter spännande! Hur mycket har de hunnit spela tillsammans innan de går upp på scen? Nu är frågeställningen inte menad att antyda att musikerna inte vet vad de håller på med. Snarare tvärtom, det skapar en nerv och det pekar på ett sökande framåt, en vilja att utmana både sig själv och publiken - något som Musica Vitae är bra på. Den klassiska musikvärlden handlar ibland annars mer om bevarande än framåtanda.

- Det är bra med experiment. Jag hoppas det blir bra, säger violinisten Marco Mazzeo när Landgren ber honom förklara samarbetet. Målet var ett nytt sammanhang för Musica Vitae. Och det blir det ju. De 14 i Musica Vitae inleder med Dag Wiréns Serenad op 11 innan Landgren och lokala slagverkaren Edwin Müller kommer upp på scenen inför Jimmy Giuffres Four Brothers, som Mazzeo har arrangerat. Redan på 1950-talet inspirerades jazzmusiker av klassisk europeisk musik. Saxofonisten Archie Shepp menade att jazz var den svarta motsvarigheten till klassisk musik.

Kvällens första gåshud infinner sig under This Is New av Kurt Weill och Ira Gershwin. Duke Ellingtons In A Sentimental Mood är en annan höjdpunkt, något som Ellington brukar vara när han dyker upp. Långsam och sentimental som sommarens sista eftermiddag. Sedan blir det mer Musica Vitae utan Landgren i Anton Arenskijs Variationer På Ett Tema Av Tjajkovskij.

Sist i programmet är bröderna Gershwin: Summertime, My Man´s Gone Now och It Ain´t Necessarily So, samtliga från Porgy And Bess som även Miles Davis gjorde en version av. Sedan blir det oundvikligen extranummer, Landgren går symboliskt av scenen i två sekunder, och publiken instrueras att göra ett aaaah när det känner igen melodin. Tyvärr är det inte samma sak att känna igen en melodi som att kunna komma på vad den heter så vi bryter här.

Läs mer om liknande:

Oskar Schönning blandar också jazz ock klassiskt 

Glenn Miller blandar också jazz och klassiskt

Imani Winds bjuder på en liknande upplevelse

Svensk jazz för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.