Vinylskivan - master of the universe

Igår hamnade jag mitt i en diskussion om vinylskivor. Några herrar ungefär en generation äldre än jag själv kom igång ordentligt och började snacka innerpåsar och olika pressningar. Det pratades om hur oljekrisen gjorde att USA-pressade skivor blev tunnare för att spara olja, under början av åttiotalet och att detta gjorde kvaliteten sämre. En man som i övrigt är trevlig och ser fullt frisk ut avslöjade plötsligt sig som stolt ägare av ett flertal Styx-skivor på vinyl.

Det pratades japanska utgåvor, som tydligen ofta hade väldigt bra ljud. Det pratades omslag och det pratades innerpåsar. Innerpåsen visade sig vara ett eget kapitel. Till skillnad från omslag och olika utgåvor, som levde kvar även över den annars ganka trista CD-epoken, drog innerpåsen sig tillbaka samtidigt som vinylen. Innerpåsen fanns i olika utföranden.

1) Den helt gjord av plats. Ganska hopplös. Lågbudget.
2) Den blanka vita med genomskinlig plast i mitten så man kunde se etiketten och låttitlarna.
3) Den bästa varianten, den med tryck. Gärna förstås även innehållandes alla texterna (och, mindre gärna, tacklistor).

Sedan pratade vi lite om skivbolagsetiketter, även det numera en bortglömd konstform. Min personliga favorit är Parlaphone - den pryder de tidiga The Beatles-skivorna, i alla fall fram tom Magical Mystery Tour. Etiketten på bilden ovan är en äldre variant. Den tolkning jag spenderade min uppväxt med att studera var svart-vitt och hade en större bild av den där blandningen mellan pundtecken och g-klav som finns uppe i mitten. Har alltid gillat enkelheten i logotypen.

Sen började Dr Leif prata stenkakor och deras brist på hållbarhet, men då gav jag upp. All respekt i övrigt.

Jag måste verkligen skaffa en vinylspelare.