Boogierock från Glasgow
Det finns en gammal rockjournalistisk tes som säger att det värsta med band som knarkar är att det för eller senare måste sluta och då blir musiken automatiskt ointressant. Detta borde innebära att de banden som knarkar mest är de som blir allra sämst när de väl bestämmer sig för att lägga svamparna på hyllan. (Jag vet inte om man ska räkna in Miles Davis i detta resonemang. Han började i ärlighetens namn lika många gånger som han slutade.)
Detta för osökt och långsökt tankarna till Bobby Gillespie och Primal Scream. När självaste meskalinkungen Bobby G byter ut flugsvampen mot blöjbyten och familjemiddagar blir man inte bara glad för hans skull, men även lite orolig över det musikaliska resultatet. Tack och lov helt i onödan. Riot City Blues blev inte bara ett styrkebevis efter den bleka Evil Heat. Riot City Blues är dessutom en av årets bästa skivor alla boogierockkategorier. Förvisso inte lika utmanande som krautrockelectronikan på 2000-års XTRMNTR (uttalas alltså exterminator, de har bara skojat lite och tagit bort vokalerna), men charmig och svängig på ett fuck art, let´s dance sätt som primalskrikarna inte varit sedan Give Out But Don´t Give Up från -94. Min absoluta favorit är förvisso Vanishing Point från -97, men jag vet inte hur jag ska beskriva musiken. Som konkret fakta kan man ändå nämna att den innehåller en Motörhead-cover.
Anledningen till att jag boogierockar boogierock idag är i alla fall att P3 Live ikväll 21:03 sänder en livekonsert med just Primal Scream inspelad på årets Roskildefestival. Vågar man hoppas på Movin´ On Up, Jailbird, Rocks, Kowalski, Medication, Star, Kill All Hippies, Swastika Eyes, Country Girl, Dolls och Hell´s Comin´ Down? Jag vet inte, men jag garanterar att det kommer svänga.
Som sagt: Fuck art, let´s dance. Vad kan en fattig pojke göra?
Dagens låt är The Jack av AC/DC.
Detta för osökt och långsökt tankarna till Bobby Gillespie och Primal Scream. När självaste meskalinkungen Bobby G byter ut flugsvampen mot blöjbyten och familjemiddagar blir man inte bara glad för hans skull, men även lite orolig över det musikaliska resultatet. Tack och lov helt i onödan. Riot City Blues blev inte bara ett styrkebevis efter den bleka Evil Heat. Riot City Blues är dessutom en av årets bästa skivor alla boogierockkategorier. Förvisso inte lika utmanande som krautrockelectronikan på 2000-års XTRMNTR (uttalas alltså exterminator, de har bara skojat lite och tagit bort vokalerna), men charmig och svängig på ett fuck art, let´s dance sätt som primalskrikarna inte varit sedan Give Out But Don´t Give Up från -94. Min absoluta favorit är förvisso Vanishing Point från -97, men jag vet inte hur jag ska beskriva musiken. Som konkret fakta kan man ändå nämna att den innehåller en Motörhead-cover.
Anledningen till att jag boogierockar boogierock idag är i alla fall att P3 Live ikväll 21:03 sänder en livekonsert med just Primal Scream inspelad på årets Roskildefestival. Vågar man hoppas på Movin´ On Up, Jailbird, Rocks, Kowalski, Medication, Star, Kill All Hippies, Swastika Eyes, Country Girl, Dolls och Hell´s Comin´ Down? Jag vet inte, men jag garanterar att det kommer svänga.
Som sagt: Fuck art, let´s dance. Vad kan en fattig pojke göra?
Dagens låt är The Jack av AC/DC.
upplagd av Ola Claesson
14:46:00
4 kommentarer:
"Dolls" var låten med Alison Mosshart btw, fast hon var väl med i bakgrunden på några till av låtarna.
Hmmm... Min booklet är lite otydlig på den punkten.
Vanishing Point och Echo Dek är mina Primal Screamfavoriter. Ska ta och kolla in deras nya, blir nyfiken efter din rekommendation.
Du har onekligen bra smak och gör helt rätt i att kolla in Riot City Blues. Glöm inte att ta på dansbyxorna. Det är den sortens skiva.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida